SVT vägrade rota i Bildts mörka sidor

Carl Bildt med Aftonbladets reporter Josefin Sköld.

Att den andra delen av ”Bildt – excellensen” tar slut då vår hjälte år 2006 gör en överraskande politisk comeback och blir utrikesminister förvånar inte.

Mer överraskande är SVT:s rädsla för att beröra de svåra frågorna i denna två timmar långa dokumentär.

I går kväll slapp vi dessbättre den första delens närmast nordkoreanska uppvisning i PR-dravel, även om programmakarna inte kunde hålla sig från att än en gång visa den fina oljemålningen på Bildts farfars farfar, statsminister under något år i slutet på 1800-talet.

Ok, även en anfader som blev av med ena benet sedan de elaka ryssarna skjutit en kanonkula på honom passerade revy, men skrytet om ättens heroism stökades denna gång undan på en fördömligt kort minut.

Det vi i stället fick se var ett intressant porträtt av en politiker som alltid har rätt och som har rätt även då han möjligen inte har det.

Ta bara valrörelsen 1991. Bildt hade förlorat mot Ingvar Carlsson 1988 men kände nu medvind och myntade begreppet "den enda vägens politik".

Att politiska motståndare som Gudrun Schyman och Carlsson suckar över detta i dokumentären förvånar inte, mer intressant är att folkpartiledaren och blivande vice statsminister Bengt Westerberg många år senare säger att han alls inte uppskattade den bristen på ödmjukhet.

Bildt ler självsäkert då han får höra detta och säger att det "var viktigt att slå fast" att det borgerliga alternativet var bäst.

Nåväl. Han vann ju valet och blev statsminister. Och slog snart fast att han ledde "den mest kompetenta regeringen i Sverige i modern tid".

Nya suckar från Carlsson och Schyman. Westerberg: "Carl tar i för mycket ibland".

Bildt själv? "Bedömare anser att det var under den regeringen det vände för Sverige".

Ubåtskränkningarna, den fråga som gjorde Bildt allmänt känd på 80-talet, ska vi bara inte tala om. 1995 gick överbefälhavaren ut och sa att de mystiska ubåtsljuden nog i själva verket var minkar.

Detta faktum borde ännu många år senare genera vår hjälte, som till och med hade skickat ett argt brev till Rysslands president Boris Jeltsin där Moskva pekades ut som ansvarigt för kränkningarna.

Men icke. "jag tror att det var mer genant för dem att de hade fortsatt med kränkningar". Bildt kommer upp i varv och berättar att det även fanns kränkningar som ingen upptäckte av det enkla skälet att ingen såg dem.

Vad menar karln? Reportern ger upp. Jag förstår honom. Inte ens Jan Myrdal trollar bort sina fel på detta vis.

Bildts medlingsuppdrag i mitten på 90-talet i krigets Bosnien avhandlas, så även valförlusten 1998 mot Göran Persson. Han får nytt uppdrag på Balkan och hoppar med tiden av som partiledare.

Det är nu fem minuter kvar av den två timmar långa dokumentären, Bildt sätter sig i olika styrelser och blir miljonär.

Att ett av dem är Lundin oil rapporterar pliktskyldigt, sedan får en halvkänd komiker berätta att han älskar Bildts arrogans.

Swich, nytt klipp. 2006. Politisk comeback. Vilken sensation! Så bra för Sverige! Det hade vi aldrig anat!

Och där slutar filmen om Carl Bildt. Utrikesministerns eventuella moraliska ansvar för trista gamla folkrättsbrott i Sudan var ingenting SVT hade lust att rota i. 

Följ ämnen i artikeln