Min dröm om vinbärsbuskar och nytt kök landar i... äckel
Jag Hemnet-knarkar. Surfar runt på bostadssajten som en besatt. Beteendet drar reflexmässigt i gång när syrenerna blommar.
Målet jag har för ögonen är att hitta drömgården som mer än gärna får vara ett renoveringsobjekt med en prunkande trädgård full av knotiga äppelträd, vinbärsbuskar och jasmin.
Här ska jag kunna spendera min lediga tid med att renovera, slita upp gamla plastmattor, slipa golv, spackla, riva det fula gamla 70-talsköket och bygga nytt. Hänga upp hängmattor, skaffa höns, blåsa ur den gamla ladugården och bygga nytt svinsnyggt stall till hästarna.
Jag inbillar mig att det handlar om självförverkligande. Ett behov av att arbeta med händerna. Att min hårt ansatta hjärna behöver vila och kroppen jobba.
Samtidigt anar jag att det har med något helt annat att göra eftersom jag över huvud taget inte kan tänka mig att bo på den tänkta gården ens en sommar utan att åtminstone få bygga nytt badrum. Vid närmare, mer krass självkritisk, eftertanke handlar mitt drömmande till allra största del om konsumtion.
Om att få köpa mig lycka.
Jag har gått på hela den av inredningsindustrins djupt förankrade tanken om att jag kan renovera mig lycklig.
Får jag bara lägga in nytt mönstrat marockanskt kakel, installera en diskho i marmor, hårdvaxa slitna trägolv vita, och bygga ett växthus så kommer jag att känna inre frid, harmoni och lycka.
Naturligtvis är detta ett enda stort självbedrägeri. Det enda som händer, och det vet jag av erfarenhet, är att man blir estetiskt hög ett kort ögonblick. Man har skapat något tror man. Man har gjort det vackert för sig och sin familj. Den tillfredsställelsen varar max en vecka, sen kommer rastlösheten och behovet av att fixa nästa rum krypande.
Det enda som sker i det långa loppet är att bankkontot blir stressande tomt.
Den här insikten äcklar mig. Jag är köpt. Min hjärna är omprogrammerad av alla de hundratals livsstilsmagasin och coffetable-böcker som passerat mitt synfält under livets gång.
Regnskogen skövlas, växthusgaserna är på topp, och vi bara fortsätter att konsumera. Riva ut fullt fungerande kök och badrum, byta möblemang och köpa nya kemikalieindränkta gardiner för att vi har gått på ekvationen att konsumtion är lika med lycka. Hädanefter tänker jag tvinga mig själv att göra vackert på andra sätt. Skapa lycka genom det som redan existerar och fungerar alldeles utmärkt. Vill ju inte lämna ett dött jordklot efter mig i arv.