Sydafrikas landsbygd riskerar att explodera
ROBBEN ISLAND. Det var självklart att jag under båtfärden till världens mest berömda fängelseö – tack vare Nelsons Mandelas 27-åriga fångenskap mera berömd än Djävulsön, Alcatraz och Långholmen tillsammans – tänker: det finns inget värre övergrepp än att fängsla och spärra in sina politiska motståndare.
Men jag tar tillbaka. Det finns värre. Nämligen att göra en revolution, vinna sin kamp och sedan ändå fortsätta att låta samhällets minsta misshandlas.
Jag tänker detta när jag följer förberedelserna till rättegången mot de två svarta män som anklagas för att ha mördat den vite rashetsaren, lantbrukaren Terre’Blanche. Denne påstås ha vägrat betala dem för deras arbete. Jag möter följande två detaljer:
Den ene misstänkte, en 27-årig svart lantarbetare, ville ha sin innestående lön. Lönen var 600 kronor. I månaden! Uppgiften röjer hur, 16 år efter frigörelsen och tillkomsten av det nya regnbågs-Sydafrika, missförhållandena på den primitiva och utsugna, arbetslösa, halvhungrande, HIV-drabbade landsbygden fortfarande inte är åtgärdade.
Den andre misstänkte, en 15-årig pojke som var hjälpreda på gården, skulle på grund av sin ringa ålder kunna bli frisläppt mot borgen. Men pojken vädjade till sin advokat: ”Ingen borgen, tack. Här i häktet sover jag för första gången i livet i en säng. För första gången i livet äter jag tre mål mat om dagen.”
Jag brukar inte beskyllas för att vara en jämställdhetspredikant. Men jag måste medge att den jämmerliga situationen utanför städerna – byar utan el och vatten och från vilka barnen barfota vandrar till skolan som ligger fem kilometer bort – samtidigt som den politiska klassen roffar till sig skattemedel, är sprängdeg. Risk för explosion. En professor Daniel Plaatjies skrev i veckan att ”denna polarisering fortsätter att i post-apartheidsamhället sätta två breda befolkningsgrupper mot varandra som naturligt födda fiender”.
Men i stort är bilden ändå ljus. En attitydundersökning visar att harmonin mellan raserna, de etniska och språkliga grupperna och religionerna ö?k?a? t. 54 procent ser sig först och främst som sydafrikaner, ytterligare 30 som afrikaner och bara 15 som afrikaans (vita boer), muslimer, xhosa eller något annat specifikt. Året tidigare var siffran bara 46.
64 procent instämde i påståendet: ”Jag anser att alla människor är mina bröder och systrar och likar oberoende av deras ras, religion eller politiska tro.” Upp nio procent från år 2008.
De känner sig mera avspända än tidigare i sitt förhållande till andra raser. De säger: ”Min hemhörighet baserar sig mera på klass än på ras”.
Resultaten kommer av personligt utförda intervjuer med 2?500 personer ur landets alla raser och samhällsklasser med en reservation: inte dem i den avlägsna landsbygden.
Det är en triumf för den anda som odlades av Robben Islands-fången i cell nummer sju, frihetsledaren och landets förste demokratiskt valde president, Nelson Mandela.
Hans förmaning till sydafrikanerna löd: Försoning. Ta inte ut hämnd. Detta – ackompanjerat av världens vackraste leende – har gjort honom till historiens obestridligen främsta ikon – godare och mindre omstridd än till och med Jesus.