Jag försöker tänka på gubben som ett barn med helskägg
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-10-10
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
I mitten av parken vid huset där vi bor finns det en fin liten damm med en grästuva där ankor lägger sina ägg och i vattnet kan man fånga salamandrar med håv.
På somrarna kan man ta med sig saft och filt och gå till parken och gunga, det finns klätterställningar för de lite äldre barnen och sandlåda för de yngre. Det är som en idyllisk Ilon Wikland-teckning, glada barn, glada ankor, gulliga hus och blommande buskar, allt är så supermysigt. Om det inte vore för gubben som står gömd bakom lekstugan.
Plötsligt står han där som ett stort mörkt muller och bara glor. Han är kanske 80 år och grå med stirrig blick. Han står onormalt stilla. Han kan stå på samma ställe på lekplatsen i flera timmar.
Om man blänger riktigt argt på honom, för att han ska fatta att man vill att han ska gå därifrån, så frågar han efter ett tag: Vad är klockan? Man kan svara precis vilket klockslag som helst, han säger bara: Aha. Eller säger, han skriker med sin hesa gubbröst: VA E KLOCKAN? Jag tänker att han måste gå hem och ta sin medicin eller nåt vid en speciell tidpunkt och att det är därför han frågar, men vad jag än svarar står han bara kvar. Och glor.
–?Oroa dig inte Martina, han är bara ett skönt gammalt original som är förtjust i små barn, säger dom som har bott länge vid parken. Han är liksom på ett barns nivå mentalt, det är därför han själv är så intresserad av att vara på lekplatser.
–?En annan nyinflyttad mamma var precis som du, rädd för gubben i början, berättar min granne, och när den mamman bytte blöja på sin lilla unge i parken satte sig gubben bredvid dom på filten, så hon ringde faktiskt till polisen i Bromma, men dom sa att gubben är helt ofarlig, han har hängt i parken i hundra år och har aldrig gjort en fluga förnär.
Den enda gången gubben kan bli lite arg och eventuellt skrämmas är om man sitter med smutsiga skor på sätena på spårvagnen. Då skriker han BORT MED SKORNA GENAST! Annars är han helt harmlös, myser min granne.
Jag bestämmer mig för att vara lite mer open minded. Inte så jävla inskränkt. Alla sorters människor har faktiskt rätt att finnas.
– Mera! ropar Diana och pipskrattar när jag puffar gungan ännu högre. Plötsligt känns det som om solen har gått i moln. När jag vänder mig om står han där. Bara ett par meter ifrån. Han har liksom materialiserat sig, helt ljudlöst. Han stirrar stint på mitt lilla barn som vinkar glatt med sin rosa vante.
Hej hej, lilla barngubbe, tänker jag helt open minded, men upptäcker att jag ändå bara efter några minuter stuvar ner Diana i åkpåsen och skjuter vagnen på väg hemåt igen. VA E KLOCKAN, brölar gubben när vi går förbi. Halv tolv på natten, svarar jag surt. AHA! vrålar han och vänder sig genast om för att hitta en annan unge att stå och glo på.
– Jag fattar inte varför jag nojar upp mig så, det är nog inte så farligt egentligen, säger jag till Erik på kvällen. Han är bara en gubbe som inte har alla kopparna i skåpet, han är egentligen som ett barn och blir bara arg om man sitter med skorna på sätet. Och det har han ju rätt i. Man ska ha skorna på golvet.
Jag försöker tänka på honom som ett litet barn med helskägg när han nästa dag står och vrålglor på Dino som klänger i klätterställningen. Ett grått ensamt gubb-barn i stickad mössa. Men jag kan ändå inte riktigt koncentrera mig när Dino, hängandes i knävecken, berättar om vilka Supermarioallstarsspelare som är bäst.
Jag står bara och inriktar hela min person på att psyksikt sända ut till gubbens barnhjärna: GÅ HÄRIFRÅN GUBBE GÅ HÄRIFRÅN NUUU.
I en lekpark ska det vara mammor och pappor och någon snäll farfar och dagisfröknar med högar av färgklädda galonungar. Inte någon gubbe som står helt blickstilla. Utan barn.
–?Fast om man ska göra en studsattack är den rosa bollen bättr?… Dino avbryter sig och kasar ner från klätterställningen?… Jag måste kissa! Och skyndar sig mot en buske, och nu vaknar plötsligt gubben upp ur sitt stillastående och kommer galopperande som en stor äcklig gammal skabbig cirkusbjörn på två ben. Han ställer sig alldeles bredvid Dino och först tror jag att han ska säga något om att man inte får kissa på buskarna, men sen fattar jag att han har ställt sig där för att kolla. Kolla väldigt nära på min lilla unge när han kissar.
Jag sliter upp Diana från bebisgungan och rusar fram och ställer mig i vägen för gubben, någonstans måste han ju ändå fatta, även om han är så skönt bakom flötet, att man inte stirrar på små pojkar som kissar när man är en vuxen gubbe. Jag blänger argt på honom. VA E KLOCKAN, trumpetar han. Jag vill skrika till gubben: GÅ GENAST IVÄG FRÅN LEKPLATSEN! KOM ALDRIG MER TILLBAKS! Skrika att han förstör för mig och mina barn och att vi nästan inte kan vara i parken längre, jag skiter i om han är ett härligt gammalt original.
Jag vill vråla: SLUTA GLO JÄVLA ÄCKELGUBBE! Men det gör jag inte, i?stället försöker jag rycka till mig Dino, som hoppar undan, han står ju och kissar, men jag tar honom i armen i alla fall och drar honom mot vagnen, vi ska gå hem nu, säger jag. Sen säger jag: Eller vi ska gå till en annan park där det inte står gubbar och glor.
Fast jag vågar inte säga det så värst högt, jag är rädd att gubben ska höra. Tänk om han liksom mentalt hakar fast sig på just min familj och börjar följa efter oss om jag fräser ifrån? Tänk om han börjar stå i vår trädgård och glo? Tänk om gubben till och med läser det här numret av Aftonbladet?
Vad fan ska jag göra? Man vill ju inte pracka på sina barn allt läskigt som kan hända. Ju mer man berättar för dom om vuxnas ondska, desto mer tar man ifrån dom deras barndom. Men om de lallar runt i tron om att alla vuxna är snälla? Jag testar Dino på nattningen:
–?Om det kommer fram en gubbe och frågar om du vill följa med honom upp i skogen, och säger att du ska få godis om du går med, vad gör du då?
–?Vaddå för godis?
–?Vilket godis som helst Dino lille, men det är inte det som är det viktiga nu, Dino lille, jag undrar vad du säger till gubben? Du känner honom inte. Du har aldrig träffat honom förut och nu vill han att du ska gå med. Då ska man säga…?
–?Jag får inte gå med för min mamma.
–?Bra Dino! Man ska aldrig följa med folk man inte känner. Men såhär då: Om han säger att han har jättegulliga luddiga kaninungar i skogen?
–?Dumma gubbe gå härifrån!
–?Bravo Dino, alldeles rätt. Vad dom än säger att de har uppe i skogen så ska du bara ropa på mamma.
Puh. Dino är så smart. Jag stoppar om honom och släcker lampan.
–?God natt lilla vän, sov gott fina puffe.
Shit vad bra. Gubben kommer aldrig att kunna lura honom. Vad skönt. Jag behöver inte vara så nervös för parken. Jag börjar stänga igen dörren till Dinos sovrum.
–?MEN MAMMA! Om gubben har Pokémonkort då? Jätteovanliga?