Svenskarnas marsch var lång och plågsam
Vid den här tiden för exakt 300 år sedan drog ett sorgligt följe genom Ryssland, på väg mot Moskva. Det var de över 23?000 svenskar som tagits till fånga vid Poltava och vid några andra militära operationer. Bland fångarna fanns över 1?600 kvinnor och barn.
Svenskarnas marsch var lång och plågsam. Fyra tusen av dem, med överbefälhavaren Carl Gustaf Rehnskiöld och chefen för kungens fältkansli Carl Piper i spetsen, tvingades delta i ett förödmjukande spektakel i Moskva där de hölls kvar i fångenskap.
Många fördes till Sankt Petersburg där de fick bygga tsarens nya huvudstad på erövrad svensk mark.
De flesta fick marschera vidare, djupt in i Ryssland. Cirka tusen karoliner hamnade i Tobolsk och Tomsk i Sibirien. Väl framme fick de försörja sig själva. De forna krigarna tog arbeten som snickare och skräddare. De tillverkade tapeter och byggde golvur. En officer blev guldsmed i Tobolsk. Där fanns läkare och apotekare.
Många av officerarna försörjde sig som grovarbetare och drängar hos ryska bönder. De högg ved, byggde vägar och slet på fälten. Några försörjde sig som fäktmästare och danslärare. Karolinerna i Tobolsk öppnade en skola, den första i Sibirien där man drev högre undervisning. Dit kom överklassens barn från Tobolsk för att lära sig tyska, franska, latin, matematik och geografi.
Karolinerna byggde en svensk kyrka och ett sjukhus för sjuka fångar. I söndagspredikningarna identifierade de sig med Israels folks lidande. De tog på sig skulden för sina olyckor. Fångenskapen var straffet för deras synder och högmod.
Många av dessa nyreligiösa karoliner kom hem och bildade kärnan i den gryende svenska pietiströrelsen. På det viset kan man säga att en av våra första folkrörelser, frikyrkan, har en av sina rötter hos karolinerna i Sibirien.
Sibiriens härskare, furst Gagarin, sände många svenska officerare på vetenskapliga expeditioner långt österut. De ritade även kartor över Rysslands asiatiska kust. Flera var i Kina på diplomatiska uppdrag för fursten.
Mycket få karoliner, kanske ett hundratal, gick över i rysk tjänst och de var oftast balter och tyskar. Ännu färre övergav sin religion eller gifte sig med ryska kvinnor. De allra flesta karolinerna behöll under alla dessa fem, tio, femton, ja ända upp till trettiofem år av fångenskap, en stark gemenskap med sina kamrater. De förblev svenska lutheraner och trogna Karl XII.
I Moskva blev Rehnskiöld och Piper ledare för den svenska fångorganisationen. De förde register över fångarna och deras öden och de försökte se till att pengar som kom från Sverige fördelades rättvist. De tog hand om post och distribuerade breven.
Då männen var borta var det hustrurna som tog över. De plöjde och sådde, de byggde och sålde. De skötte torp och herrgårdar. Det är inte helt fel att säga att karolinernas hustrur hemma i Sverige blev de första självständiga svenska kvinnorna. Utan deras lojalitet, seghet och skicklighet hade det karolinska samhället inte överlevet.
Piper frigavs aldrig från fångenskapen, han avled under svåra lidanden i ett fängelse i Nöteborg. Rehnskiöld däremot frigavs och sökte upp Karl XII under fälttåget i Norge.
Många karoliner rymde och lyckades ta sig hem, men de flesta rymningsförsök slutade olyckligt. De flyende slogs ihjäl av ryska bönder eller gick vilse och försvann i skogarna. Då freden undertecknades 1721 kunde fångarna börja ta sig hem, ofta på egen bekostnad.
De flesta anmälde sig igen på sina regementen för ny tjänstgöring. Men de var i dåligt skick. I rullorna står det ofärdig, lam, sönderkrossad av ryskt arbete eller kväst i huvudet och illa medfaren. Av Dalregementets över tusen man som marscherade ut i kriget, kom bara fyra underofficerare och fyrtionio av manskapet tillbaka.
Alla tog inte rakaste vägen hem. Fältprästen Georg Notman från Västmanlands regemente var med vid Poltava. Då han förstod att han skulle bli tillfångatagen grävde han ner sina nattvardskärl av silver under en stor ek. Då befrielsen kom återvände han under stort besvär till Ukraina, hittade eken, grävde upp dyrbarheterna och tog sig på långa omvägar genom Europa hem till Västmanland där han anmälde sig på regementet för att lämna tillbaka godset som han en gång kvitterat ut.
När de svenska fångarna kom hem från Ryssland var kungen borta och karolinerandan försvunnen för alltid. Karolinernas känslor sammanfattas kanske bäst av Stenbocks kurir, Henrik Hammarberg, som skrev: ”Ej någon sig för oss numera bemödar. Vårt hantverk duger ej. Vår mästare är död.”
Den siste karolinen blev finländaren Wilhelm Carpelan, befordrad till fänrik av Karl XII strax innan denne stupade i Norge. Carpelan avled som generallöjtnant 1788, åttiofem år gammal. Det var också en Carpelan, Krister, som på 1660-talet hade börjat alltihop genom att undervisa den unge Karl XI, den förste karolinen, i exercisens grunder på Stockholms borggård.