Allt jag kan tänka på är mina tänder
Det pågår ett OS och kanske även en upptakt till ett tredje världskrig men allt jag kan tänka på är mina tänder.
Under de senaste veckorna har stora delar av min käft fullkomligt fallit samman. Så trots att det pågår ryska truppförflyttningar mot den ukrainska gränsen är jag mest upptagen med att känna hur min tunga ständigt söker sig till den senaste håligheten. Den ena plomben efter den andra har fallit ur och min tänder är nu lika ihåliga som Tora Bora-bergen.
Detta betyder att jag snart, helst i detta nu, måste ta mig till en tandläkare.
Det som får mig att tveka är väl mest det att jag hellre gnager av min fot än att gå till tandläkaren. Mitt senaste minne av hur det är hos tandläkaren är detta: jag ligger i tandläkarstolen, den grågröna pappersduken på mitt bröst är fläckad, jag skulle vilja påstå neddränkt, i blod. Mitt blod, tyvärr. Över mig står två gestalter och skriker.
Den ena är min tandläkare och den andra är, tror jag i alla fall, ägaren till kliniken.
”Det går inte!”, skriker min tandläkare samtidigt som hon med all kraft stöter en skruvmejsel i munnen på mig. Ägaren i sin tur svar med: ”Det måste det, annars blir det kirurgen!”
Han är, som jag kommer ihåg det, svettig av ansträngning efter att i timmar ha bänt med en skiftnyckel på en av mina tänder. Jag, och jag tror även han, uppfattar det i alla fall som att det pågått så länge.
Man kommer som modern människa inte närmare klassisk medeltida tortyr än ett tandläkarbesök. Det börjar till och med på samma sätt. Man förs in i ett rum, sätts i en stol det i princip är omöjligt att ta sig ur och presenteras sedan för tortyrredskapen prydligt uppradade på en bricka bredvid en. Nu är det ju så klart inte precis som det var i en tortyrkammare under medeltiden – utan mycket, mycket värre. För inte bara blir man torterad utan också fakturerad.
Visst var det ingen dans på rosor att bli nypt med glödgade tänger säg runt 1320-talet men man slapp i alla fall avgiften på 7 500 kronor. Bedövningen då? inflikar säkert någon Bror Duktig nu. Ja, vad är det med den? Ett: den svider, två: dess förlamning gör att man dreglar samt hindras från att för andra formulera vilket fruktansvärt övergrepp man precis blivit utsatt för då man inte kan tala ordentligt och tre: den är ju inte direkt gratis den heller.
Men det värsta är inte smärtan eller den personliga konkursen utan skuldbeläggandet! Hur har man mage när man med vänsterhanden hugger någon i munnen med ett järnspett samtidigt som man med högerhanden skriver ut en räkning på 23 456 kronor också skrika åt ens offer att detta är hens eget fel och hen borde ha använt tandtråd mer regelbundet?
Det är bra jävla fräckt!
Finns det någon yrkesgrupp som sparkar mer på några som redan ligger ner, eller i alla fall befinner sig i en hyfsat vågrät ställning, än tandläkare?
Snåla är de också. Jag råkar veta att tandläkare har möjligheten att ge en stesolid innan dom kör igång. Men det gör de inte om man inte verkligen tjatar om det. Och om man lyckats få dem att bjuda på lite ångestdämpande så är det under ett oerhört knorrande från deras sida. Som om att man tvingat dem att ge deras förstfödda till en.
Personligen tycker i alla fall jag att det tillhör god ton att bjussa på lite benzo innan man tar 67 000 kronor i betalt för att stöta stålverktyg i någons mun.