Barbariet kan visst segra
”Barbariets dagar är alltid räknade”, skriver professor Wilhelm Agrell i en analys av den nu sönderslagna europeiska säkerhetsordningen.
Nätet fylls av liknande rop om att rättvisan segrar, vi ska inte överge Ukraina och så vidare.
Men mänskliga relationer – politik, kärlek, krig, vänskap, folkmord, detaljhandel – styrs inte av några naturlagar. Barbariet kan mycket väl segra; barbariet har segrat många gånger tidigare.
Inga är medvetnare om detta än ukrainarna. När det ryska imperiet gick under i första världskriget sökte ukrainarna precis som andra minoriteter frihet. Polackerna krigade och lyckades vinna självständighet men bolsjevikerna krossade den kortvariga ukrainska republiken.
Stalin förlät inte ukrainarna deras upproriskhet. 1932-33 genomförde han en medveten svältpolitik mot de ukrainska bönderna. All säd beslagtogs. Människorna som levde på Europas bördigaste jord, människorna som förestod Europas kornbod, dog av hunger.
Det finns olika beräkningar av hur många som gick under. Ett forskningsprojekt på Harvard University säger 3,9 miljoner människor. Det finns betydligt högre uppskattningar.
Efter svältmordet, ett folkmord riktat mot en hel samhällsklass, rensade Stalin ut stora delar av den ukrainska intelligentsian. En självklar åtgärd för en diktator utan spärrar. Mörda och fängsla alla potentiella ledare i den kuvade nationen.
Sedan invaderade nazisterna och mördade judarna. Nazisterna hade också taktiken att mörda eventuella upprorsledare och samhällsorganisatörer redan innan de begått någon handling mot förtryckaren.
Och sedan kom Stalin tillbaka med ny svält som följd omedelbart efter kriget.
Visst kan nationer gå under. Judarna, en av Europas viktiga nationer, återstår bara som spillra i vår världsdel. I Krakow, nära Auschwitz, kan man köpa judefigurer i souvenirstånden. Den amerikanska ursprungsbefolkningen är en spillra på den nordamerikanska kontinenten.
Historien är full av folk som går under eller fördrivs.
Historien är full av gränser som flyttas och länder som upphör att existera.
Hela Polen flyttades västerut när stormakterna ritade om kartan i andra världskrigets slutskede.
Vem minns Sudettyskarna som fördrevs ur Tjeckoslovakien?
Vem minns Tjeckoslovakien?
Vem minns grekerna i Turkiet? Armenierna i Turkiet?
Det där hände för länge sedan! Det är andra tider nu!
Inte alls. Vi inbillade oss bara det för att Berlinmuren föll och vi hade några decennier av fred i Europa. Putin visar med all tydlighet att barbariet lever.
Det märkligaste är att han var så framgångsrik i sina lögnkampanjer som förberedde anfallet på Ukraina. Allt snack om att Ryssland kände sig hotat. Allt snack om ”russofobi” när någon pekade på den ryska imperialismen och förtrycket av den egna befolkningen.
Allt snack om ukrainsk ”nazism”, allt snack om ukrainsk ”nationalism” och antisemitism. Det spelade ingen roll att Ukrainas judar 2014 skrev ett öppet brev till Putin: sluta tala om att vi är förtryckta.
Förtalet, förvrängningarna, lögnerna kletade fast.
De kletade fast även när Volodymyr Zelenskyj valdes till president i ett fritt val. Premiärministern hette då Volodymyr Hrojsman. Bägge dessa män är judar. När Zelenskyj valdes var Ukraina enda landet i världen förutom Israel där både president och premiärminister var judar.
Ändå fortsatte lögnerna, förtalet. Den som följde debatten på nätet och i tidningar kunde se hur Ukraina förfrämligades, misstänkliggjordes: det är väl ändå något skumt med dem?
Den svenska vänstern demonstrerade med rätta när George W Bush förberedde sitt brottsliga angrepp på Irak 2003. Irak styrdes av Mellanösterns grymmaste diktator vilket inte vill säga lite. Ändå demonstrerade tiotusentals människor mot angreppet alla såg skulle komma.
Demonstranterna försvarade folkrätten, den lagliga ordningen mellan självständiga stater, de demonstrerade inte till försvar för tyrannen Saddam Hussein.
Vi kunde alla se anfallet på Ukraina. Det pågick sedan 2014. Vi kunde alla se hur invasionsarmén formerade sig och förberedde det nuvarande kriget som är en fortsättning på det på pågått i åtta år.
Men ingen demonstrerade. Ingen. I stället handlade mycket av vår debatt om att Nato har gjort fel, att vi måste förstår Rysslands rädsla, att vi inte ska militarisera oss, att våld inte löser några problem.
Ukraina vädjade om hjälp.
Vi uttalade vår sympati.
Nu faller bomberna. Nu rullar stridsvagnarna in över gränsen. Vi ropar vår upprördhet:
Barbariet ska aldrig segra!
Inte ens det har vi lärt oss. Att barbariet ofta segrar.
Allt beror på vad vi själva gör.