Nu är det dags att låta plånboken tala
Vänd och vrid på saken hur ni vill, men störst av allt är ändå friheten. Den kan ta sig olika uttryck och ha olika betydelse för olika människor. Thomas Bodströms frihet att bli amerikan är en helt annan än den kinesiske fredspristagaren Liu Xiaobos åtrådda frihet eller de chilenska gruvarbetarnas euforiska.
Vi svenskar är bortskämda med frihet sedan snart ett sekel, med möjligheten att tycka vad vi vill, bära de kläder vi har lust med och allt annat som ingår i något slags allmänt frihetsbegrepp. De flesta av oss är nog överens om att det är så vi vill ha det. Vi skattar friheten så högt att den bildar titeln på vår nationalsång.
Då är det väl högst rimligt att Dawit Isaak får möjlighet att dö i Norden, i stället för den håla i Eritrea där han nu suttit inspärrad i över nio år – utan att ens vara dömd i en rättegång.
Dawit Isaak är en åsiktsfånge i ett demokratiskt efterblivet land där åsikter inte är önskvärda. Han är både eritreansk och svensk medborgare. Det är en del av problemet. Diktaturen i Eritrea betraktar honom som en inhemsk bråkstake, vilket innebär att den svenska regeringens påtryckningskraft minskar. Det är den officiella bilden.
Vad utrikesdepartementet gör eller inte gör för att befria Dawit Isaak är omöjligt att veta. Tyst diplomati, kallas det.
Carl Bildt har varit utrikesminister sedan hösten 2006. Då hade Dawit Isaak redan suttit fängslad i fem år. Nu har Bildt varit utrikesminister i fyra år, men har hittills inte funnit det mödan värt att resa till Eritrea för att markera regeringens allvar.
Det betyder rimligen att det nog inte är så allvarligt. Vilken annan slutsats ska vi dra?
Samtidigt som Dawit Isaak lider och plågas går Eritreas ambassadör omkring och gottar sig ute på Lidingö. Att han dessutom blev inbjuden till Victoria och Daniels bröllop i Storkyrkan i somras stärker ju knappast bilden av hur regeringen kämpar med näbbar och klor.
”En av de mest lovande nationerna i Afrika”, lyder beskrivningen på Eritreas svenska hemsida. I verkligheten handlar det om ett av världens fattigaste länder. Behovet av pengar är skriande, såväl i medborgarnas fickor som i statsbudgeten.
Det borde därmed vara öppet mål för en ny taktik. Korrupta diktaturer brukar sällan vara ointresserade när sedelbuntarna smattrar.
Köp loss Dawit Isaak. Lägg ett bud. Varför inte?