Konsten att ljuga sig förbi en dörrvakt
Jag har helt tappat känseln i fötterna. Sista halvtimmen har kön inte rört sig en centimeter. Jag hatar att köa. Särskilt att stå utomhus skitlänge om det är minusgrader och det blåser iiiskallt och jag bara har en liten tunn klänning och nylonstrumpor. Egentligen borde man vägra överhuvudtaget att gå på ställen som har kö.
Det är otroligt irriterande, bara för att det någongång på 80-talet stod i nån tidning som krögare läste, att det var fränt att ha en kö utanför sitt disco, så har det sen dess maniskt skapas låtsasköer med folk som tappert står i blåsten och väntar helt i onödan. På vissa krogar kan det ju vara helt folktomt när man väl kommer in, fastän man har fått köa i typ en timme utanför. Okej om det är sommar och varmt, men att behöva stå och kylas ned såhär mycket kan ju till och med vara farligt.
Ett gammalt trick som jag körde när jag var yngre för att slippa stå i evighetskö var att ta på sig en ful jacka, som det inte gjorde så mycket om någon snodde, och ta av sig den när man kom fram till krogen och knyta fast den vid en lyktstolpe. Sen går man glatt fram till dörrvakten och säger att man bara har varit ute och tagit en snabb cigg (och låtsas som om man fotfarande har kvar sin jacka inne i garderoben). Men nu är vi fyra pers och jag tror inte att den här stöddiga bruden i dörren går på att vi har varit ute och rökt allihopa.
Vi ska på en privat fest som nån kille på Mimmis jobb har ordnat. Alla som står i kön har redan köpt biljetter till festen. Det finns liksom ingen anledning att ha kö med flit. Trots det går det skitlångsamt. Ett tjejgäng går plötsligt förbi hela kön och blir insläppta av dörrvakten.
– Varför fick dom gå före? ropar Mimmi.
– De ska servera, säger dörrvakten.
Jessica försöker få upp värmen genom att hoppa jämfota i sina stilettklackar. Ska vi gå någon annanstans och komma tillbaks lite senare? Nej, kön blir bara längre och längre. Om vi lämnar vår plats nu kommer det bergis att vara kö till Uppsala när vi är tillbaks. Några killar går förbi oss och fortsätter raka vägen in genom dörren till festen.
– Men vadfan! ropar Mimmi, ska dom också servera!
– Nej, svarar dörrvakten tålmodigt. Det där var bandet.
Kylan har nu trängt in genom min jacka och mitt blod flyter allt trögare och trögare. Jag kommer att bli sjuk. Det här går inte. Det kommer inte att bli någon rolig kväll. Ska vi stå här i en timme till, kommer jag inte bara att få bestående köldskador, jag lär dessutom vara på så dåligt humör att jag bara vill gå hem så fort vi har kommit innanför dörrarna.
– Häng med, säger jag plötsligt och börjar tränga mig förbi alla i kön.
– Va? Vad ska vi göra? undrar Ellinor.
– Lita på mig, säger jag, och nu är vi framme vid dörrvakten. Jag går bara rakt på.
– Stopp! ropar hon.
Jag stannar till. Mimmi, Jessica och Ellinor tittar på mig.
– Vi är förbandet, säger jag.
Jessica börjar fnissa, men skärper sig när dörrvakten håller upp dörren för oss.
– Vad bra, dom undrade just var ni höll hus någonstans.
Vi kommer äntligen in i värmen och hänger av oss jackorna i en liten garderob. Festen har inte riktigt kommit igång ännu. Folk går omkring med nån rosa Cosmopolitanaktig drink och småpratar med varandra. Mina fötter och händer börjar klia när blodet sätter igång att rinna runt igen. Plötsligt står dörrvakten och en kille i röd skjorta bredvid oss.
– Hej, vad bra att ni kom, det är jag som är Jonas säger killen, era instrument är redan uppe på scenen, är ni klara att köra igång med detsamma?
Ellinor, jag, Jessica och Mimmi kollar på varandra. Så hör jag mig själv säga:
– Visst. Kan man bara få ta en öl först?
Jag hinner dricka två klunkar, sen är killen i röd skjorta framme och pratar i micken:
– Nu lite skön jazz till fördrinken, mina damer och herrar: Los Christianos!
Ellinor tittar misstroget på mig, du kan inte mena allvar, Martina, ingen av oss kan ju spela nåt instrument överhuvudtaget. Vi tar det på feeling, säger jag uppmuntrande och försöker glömma bort att min samlade orkestererfarenhet består av mina två lektioner blockflöjt i trean, det är allt. Jag hoppade av när jag inte hittade min flöjt. En dag var den bara borta. Det fanns starka misstankar i familjen att det var min lillesyrra som hade gömt den för att hon inte kunde koncentrera sig på teveprogrammet Matulda och Megasen när jag stod bredvid och tutade henne i örat.
Jonas i röda skjortan vinkar mot oss, att vi ska komma fram. Några av gästerna applåderar lite avmätt. Det är ingen scen, utan längs med väggen mittemot baren står ett piano, en ståbas, trummor och saxofon. Jag greppar basen, oj vad tung och lättvält den var. Jag har aldrig hållit i en bas i hela mitt liv förut. Dung dung dung, knäpper jag lite försiktigt. Det låter ganska okej, lite jazzaktigt, sådär. Jessica slår sig gravallvarligt ner vid pianot.
Det blir lite kapplöpning mellan Ellinor och Mimmi när de exakt samtidigt inser att en av dom kommer att bli tvungen att stå och försöka pressa ut ljud ur saxofonen.
Jessica plinkar lite på de vita tangenterna på pianot. Inte så värst svängigt. Hon byter till de svarta. Det är inte direkt Staffan Scheja som lirar. Men modern jazz kan väl låta lite hursomhelst? Ellinor, som vann springtävlingen, slår nu lite med en visp på en trumma. Jag knäpper på basen, dungdungdung. Mimmi är blå i ansiktet, med det hörs fortfarande ingenting från hennes saxofon.
Plötsligt känner jag ett hårt grepp runt min arm och jag blir bortputtad från ståbasen.
– Vad i helvete håller du på med? säger en kille, ge fan i våra instrument!
Nu har det riktiga förbandet kommit. Vi skyndar snabbt över till baren, men då kommer Jonas gående mot oss, han ser inte glad ut. Vi tvärvänder och pilar fort ut till garderoben, men han kommer efter i full fart, hörrni, stopp där! ropar han. Jessica får sin jacka precis när han är framme vid oss, han öppnar munnen för att säga nåt, men vi springer snabbt ut mot utgången, tack för ikväll! ropar dörrvakten i ryggen på oss. Jag som äntligen hade fått tillbaks känseln i fötterna.