Snön lyser vit och värmer mitt hjärta

I Humlegården tog vi oss fram genom skottade gångar. På lekplatsen i parkens norra ände syntes bara stjärtfenan och huvudet på betongvalen och det var lätt för småbarnen att ta sig upp på det evigt stillastående trätågets tak.

Jag köpte en mugg kaffe av parkleken och slog mig ner på bänken utanför stugan. Snön var så hög att jag blev sittande på huk och medan jag drack kaffet började stora flingor stilla falla från de låga molnen.

Borta på Floras kulle hade de något större barnen gjort en iskana ända från toppen och de svischade ner med höga och ibland ganska förskräckta skrik.

De låga molnen gjorde att det skymde men snön gav ljus. Humlans gamla lindar avtecknade sig så skarpt mot det vita att det såg ut som ett träsnitt.

De äldsta lär vara från 1600-talet.

En man som flydde från Tjeckoslovakien för länge sedan kom pulsande med sitt barnbarn. Båda var så påpälsade att de var lika runda som långa.

– Det här är farbror Peter, sa mannen som jag känt i över 30 år. Han skriver i tidningen.

– Vad heter barnet, sa jag.

– Sasja!

Sedan hade han inte tid för mig, ungen tultade iväg. Han skyndade efter och fastän rocken var mörk lyste det om honom.

En man cyklade på en av de skottade gångarna och när jag hörde det knirrande, krasande ljudet av däcken mot den hårt packade snön la jag märke till hur tyst staden var. Den blir alltid så fridfull när det snöar.

Jag försökte se ut över parken med en främlings ögon. Vad skulle jag fästa mig vid om jag kom hit för första gången långt söderifrån?

Välståndet som omfattar de flesta i det ödsliga landet. Även om en del har det svårt finns ingen verklig slum.

Att de gamla träden står kvar: inga bombmattor har förstört dem och deras historia fördystras inte av att man hängt upprorsmän eller herremän i de tjocka grenarna.

Å andra sidan förödde politiker med för mycket pengar de svenska städerna på 60-talet. Om inte de stillsamma stockholmarna rest sig hade väl Humlans systerpark, Kungsträdgården, varit parkeringsplats i dag.

Framför allt skulle jag tänka på snön, dessa höga vita vallar, snön på taken och fälten.

Vilket märkligt, exotiskt land. Kaffet i muggen kallnade och jag kände mig lycklig.

Följ ämnen i artikeln