Regeringar passar nu på att inskränka allas vår frihet
Att EU-domstolen underkänner datalagringen är inte bara ett rejält bakslag för det politiska etablissemanget.
Domen är även ett tydligt exempel på hur viktig juridiken är i en orolig tid, präglad av gapiga opinioner och en riksdag som passar på att utvidga lagstiftning längre än vad som var tänkt.
När jag skriver denna kolumn har EU-domstolen ännu inte släppt sitt avgörande, men pressmeddelandena från Luxemburg brukar vara väl avvägda sammanfattningar av domarna.
Juristerna slår fast att Sverige inte kan tvinga tele- och internetleverantörer att masslagra vad kunderna gör på nätet och vilka de ringer.
EU-domstolen ställer krav på hur lagstiftningen ska se ut: datalagring får endast användas då grov brottslighet misstänks, bara de allra nödvändigaste uppgifterna får sparas och det krävs en domstolsprövning innan uppgifterna får lämnas ut.
I en synnerligen bitsk passage drar domarna slutsatsen att den svenska datalagringen inte kan anses vara "motiverad i ett demokratiskt samhälle".
Bakgrunden till denna juridiska tvist är allt annat än smickrande för nuvarande och tidigare regering.
Våren 2014 fattade EU-domstolen ett beslut som var en seger för över en halv miljard européer. Datalagringsdirektivet, en lag som tvingade internet- och teleoperatörer att lagra kommunikation via telefon, sms och e-post i ett halvår, ogiltigförklarades.
Att kunna kartlägga våra privatliv genom att följa de digitala fotspår vi lämnar är ett brott mot våra mänskliga rättigheter, ansåg domstolen.
I Sverige hade denna lag, tänkt som ett verktyg i kampen mot terrorism och annan mycket grov brottslighet, utvidgats till att ge brottsbekämpande myndigheter rätt att kräva ut uppgifter så fort det fanns misstankar om brott där fängelse ingår i straffskalan.
Dåvarande justitieminister Beatrice Ask tillsatte en utredning som raskt kom fram till att EU-domstolens utslag inte behövde följas bokstavligt.
Det var för att försöka bringa klarhet i vad som egentligen gäller som Kammarrätten begärde in det förhandsavgörande från EU-domstolen som kom i dag.
Datalagringen är inte det enda exemplet på hur lagstiftaren tänjer på paragrafernas gränser. Hur blir det framöver? Hur blir det med buggning av datorer av misstänkta grova brottslingar, en befogenhet som ger staten möjligheter av ett slag vi hittills inte har sett, som regeringen vill införa?
Kommer vi se samma ändamålsglidning om lagstiftningen om hemlig dataavläsning träder i kraft?
Vi lever i oroliga tider. Europa har skakats av det ena vedervärdiga terrordådet efter det andra. Regeringar passar på att stifta lagar som inskränker allas vår frihet, ivrigt påhejade av högljudda opinioner.
Positioner förflyttas snabbt. Förra hösten twittrade Carl Bildt varnande om den hemliga dataavläsningen:
"Hysteri bör inte ligga till grund för nya lagar. Förslag måste granskas noga. Statstrojaner i medborgarnas datorer är ingen småsak".
I dag, på andra sidan Berlin, kräver Expressens ledarsida att en sådan lag ska införas, utan att med ett ord nämna de potentiella riskerna.
Jag ställer mitt hopp till domstolarna, som traditionellt har varit mer intresserade av att upprätthålla sin integritet än att anpassa sig till tidsandan.
En inställning som i hög grad har främjat fri- och rättigheter och rättssäkerheten.
Dagens EU-dom är ett bra exempel på hur viktig juridiken är i turbulenta tider.