Katastrofvarningar får oss att släppa på alla spärrar

Stormen Simone hotade Sverige. Just därför skapade den magi.

Och då handlar det främst inte om att Malmö FF bortaslog Elfsborg och därmed säkrade SM-­guldet i fotboll.

Med all respekt för de som ändå drabbades, och har drabbats: ­Momenten av spänning kring en ­superstorm kan inte under­skattas.

Ni vet den där känslan när SMHI går ut med en klass 3-varning.

”Mycket extremt väder väntas som kan innebära stor fara för allmänheten och mycket stora störningar i viktiga samhällsfunktioner”.

Inte minst när varningen specifikt gäller storm- eller orkanbyar.

”Farligt att vistas ute. Omfattande skador på skog och byggnader med mycket stora störningar i trafik och elförsörjning.

Smaka på ordens allvar. Medierna behöver inte ens krydda. ­Väderinstitutets standardformuleringar säger allt.

Kris och kaos.

Just där och därför uppstår ­mirakel. För det är inte själva rädslan som når oss, ty en svensk storm kan förstöra människors tillvaro men de allra flesta får behålla skinnet.

Det handlar om undantagstill­ståndet.

Känslan av att allting kan hända, att allting är tillåtet och att fram­tiden inte är att tänka på eftersom det kanske inte finns någon.

Minns 2005 och stormen Gudrun. Människors liv raserades, men liv blev också till. Nio månader efter katastrofen kunde Sveriges Radio Sjuhärad rapportera om en babyboom.

På förlossningen i Borås föddes 63 barn den veckan, hela 20 fler än veckan innan.

Det finns inga bevis för att varken the end of the world-känslan eller strömavbrottet låg till grund för skarpskyttet i Borås.

Men en titt på historien, och mänskligheten, ringar in något. Två år innan Gudrun inträffade ett elavbrott i Nordamerika. Sammanlagt 50 miljoner människor bodde i de om­råden som drabbades.

Initiala farhågor måste ha handlat om terrorbrott, eller åtminstone jordens undergång.

Det fick tusentals människor i New York att bejaka sina oxtokiga sidor. I stället för att be till herren valde de att gå ut på gatorna för att festa.

De dansade som om det inte fanns någon morgondag, för det fanns det kanske inte.

Egentligen behöver vi inte blicka mer än tre dagar bakåt. När stormen Simone grisade som värst slog det gnistor hos den brittiske surfaren och tvåbarnspappan ­Andrew Cotton. Han tog sig till havs och trotsade vågor på närmare 30 meter.

Det finns inget som bevisar att det finns några samband. Samtidigt är alla ­andra ­teorier galenskap. Katastrofvarningarna får oss att släppa på spärrarna.

Och nog sköts det skarpt i Borås även i måndags. Guillermo Molins 1-0-­kanon mot Elfsborg gick väl i si sådär 100 ­sekundmeter.

Men babyboomen, om det blir någon, lär nog i­nfalla i Malmö den här gången.

Följ ämnen i artikeln