Var finns empatin för dem som tar sina liv?

Självmord är den vanligaste dödsorsaken hos svenskar i åldersgruppen 15-44 år. Den vanligaste dödsorsaken. Är ­inte det alldeles ogripbart? Overkligt. Fyra personer avslutar varje dag sina liv. Finner ingen annan utväg än att helt befria sig från livet som har blivit så smärtsamt att det inte längre går att existera i. Döden blir den enda utvägen. En vila, ett slut­giltigt upphävande av smärtan som vi andra, vi som står kvar på jordklotet, omöjligt kan föreställa oss. När man googlar självmord listas samtidigt de vanligaste relaterade sökningarna. Två av dem är ”självmord hur gör man” och ”självmord smärtfritt”. Så vanligt är det att se döden som den stora befrielsen.

Den världsberömde svenske dokumentärfilmaren Malik Bendjelloul tog sitt liv i tisdags. Han blev bara 36 år. Hans beslut att avsluta sitt liv kom som en chock, en blixt från en klar himmel för dem som levde ­honom ­nära. Han var ung, begåvad, beskrivs som varm, öppen, inspirerande, ­peppande, omtänksam och glad. Hur kunde han dölja sin smärta så väl? Hur kunde omvärlden missa den outhärdliga smärta som måste härskat över Malik Bendjelloul just då? ­Frågor vi aldrig får svar på. Frågor som de efterlevande ältar, nöter, som kommer att värka i bröstet resten av deras liv. Kunde vi gjort något? Varför såg vi inte? Varför?

Är det inte också alldeles chockerande konstigt att vi inte pratar om det här? Varför är självmord fortfarande, trots att det är så vanligt i vårt land, så tabubelagt? Jag undrar också över det helt absurda i att självmord av väldigt många ses som skamligt, fegt och egoistiskt. Som ett miss­lyckande. Bara några timmar efter att Malik Bendjellouls död offentliggjordes började gamarna på Flashback spekulera i hur han eventuellt hade tagit sitt liv, och hur självisk han var som hade gjort det. Självisk. Alltså hur är människor funtade? Var finns empatin? Hur kan så stor del av vår befolkning ha så försvinnande liten kunskap om depression som är den vanligaste orsaken bakom självmord? Hur kan man klandra någon som ­vistas i en själslig absolut outhärdlig smärtpunkt för att vara egoistisk?

Att sörja en självmördare är fortfarande, år 2014, i sekulariserade Sverige, att sörja ensam. Att inte berätta, att ljuga om dödsorsaken, att hålla tyst. Vi måste ändra på det här. Vi måste ta bort skammen och skulden. Vi måste berätta om hur det känns när någon plötsligt dör och ingen låtsas om varför.

Himmel

Gudrun Schyman. Hon går från klarhet till klarhet och jag är så glad att svenskarna tycks uppskatta det. Må FI komma över fyraprocentspärren nu!

Helvete

Sverigedemokraternas osmakliga affischer som man tvingas möta varenda dag när man går ner i Stockholms tunnelbana. Kräkas vill man.

Följ ämnen i artikeln