Var som helst kan vansinnet få fäste
HÄRNÖSAND. Naturligtvis finns det absolut ingenting på villagatan som skiljer ut den som förutbestämd för den tragik som nu utspelats.
Det är en villagata som hundratusentals andra villagator i Sverige.
Inte vräkig och inte särskilt prydlig, heller.
Husen ser en smula bortglömda ut och asfalten på trottoaren är guppig av ålder.
Men en trevlig gata.
Det är en sån gata där grannarna säger: Men, hur kunde det hända HÄR?
Som om en lugn och trivsamt slarvig gata skulle kunna vaccinera sina människor mot galenskap.
Jag tänker oundvikligen på en annan, nyare gata med bättre sminkade hus men lika trevlig.
Den ligger i Arboga och i ett av husen på den gatan undgick en mamma mirakulöst att bli en del av ett trippelmord.
Hennes båda små barn mördades, själv överlevde hon mycket svåra skador.
Det hjälper inte det minsta att bo i ett trevligt villaområde när vansinnet får fatt i en person.
Christine Schürrer, som dömdes för barnmorden och mordförsöket på deras mamma, hade haft ett kortare förhållande med barnens styvfar.
I henne rasade svartsjukan och känslan av att vara kränkt när inte ens hennes självmordsförsök förmådde framkalla någon sympati från den tidigare pojkvännen.
Ingen lugn omgivning i världen kunde stoppa henne när hon bestämde sig för att röja sin rival ur världen och hämnas på sitt ex.
I Härnösand mördades två lite äldre barn och deras pappa av barnens halvbror.
Han har sagt att han kände sig svartsjuk och kränkt.
Vad som egentligen hände på den trevliga villagatan i Härnösand i förrgår vet inte jag.
Och jag vet inte varför Ragnar Nilsson byggt upp så starka känslor som utmynnade i samma slags vansinne som hos Christine Schürrer.
I Arbogafallet fanns inga förvarningar.
Det tror jag inte att det gör i Härnösand heller, åtminstone inte sådana som någon utan att nu se i backspegeln kunnat upptäcka.
Hur gärna vi än skulle vilja finns det brott som vi inte kan skydda oss emot.
Inte ens i ett lugnt och trevligt kvarter.