Åke Green skulle må gott av lite sci-fi
Jag såg Åke Green på tv härförleden, pastorn som såg homosexualitet som en cancersvulst på samhällskroppen. Sedan dess har han blivit åtalad, fälld och friad i så många omgångar att jag tappat räkningen.
Jag kan inte annat än tycka lite synd om honom, för han tror ju bara på Gud och i Bibeln står det klart och tydligt att bögeri inte är något bra. Åke Green läser bara innantill.
Fast jag tror att det är mer komplext än att läsa i en bok. För att hänga med i mitt tankeexperiment får man utgå ifrån att det existerar något som kallas Gud. Så här: Gud är inte något statiskt. Precis som människor gör erfarenheter och utvecklas, så utvecklas även Gud. En Gud i utveckling som då och då uppdaterar oss människor genom att be någon extra receptiv person sammanfatta de nya slutsatserna.
Jag vet inte riktigt var Gud stod innan judendomen, men så dängde han till och uppenbarade sig för Moses som fick hugga budord i sten, förmodligen för att det på den tiden var vanligare med stora platta stenar än ett anteckningsblock i bakfickan. Och så var allt frid och fröjd, för Gud tycks köra på så länge det funkar någorlunda. När Gud hade funderat ett tag var det dags att återigen uppdatera världen. Jesus från Nasaret fick agera språkrör och kristendomen var född.
Den senaste uppdateringen är islam via Mohammed, det är alltså Guds mest moderna religion, trots att många ickemuslimer klagar på buggar i systemet. Alla har vi någon förfader som gav upp sin tro och gick över till nästa.
Man kan alltså hoppa på Guds nya religioner om man vill, men väljer man att hålla sig till sitt gamla beprövade synsätt så kan också det haka upp sig och till och med krascha. Eller så fortsätter det att fungera alldeles utmärkt.
Green står och stampar på stället och pekar i boken, medan Gud mycket väl kan ha gått vidare.
Homosexuella kanske inte är cancersvulstiga längre.
Kvinnliga präster är ju inte heller lika upprörande i dag, och jag vill tro att även Gud har vant sig vid tanken på prästrollen som ett kvinnoyrke. Man får uttala sig, tänka till och tänka om, och sedan uttala sig på nytt. Allt man någonsin skrivit eller sagt gäller inte i all evighet.
Jag står till exempel inte för allt som står i mina gamla kolumner. Jag står för att jag skrivit dem, men sedan har jag resonerat vidare. Somligt tror jag på än, annat är sedan länge förkastat.
En debatt med Åke Green eller andra bokstavstroende blir tråkig om den kretsar kring deras syn som rätt eller fel. Diskussionen borde handla om huruvida Gud fortfarande kan stå bakom sina gamla övertygelser eller om han som vilken vital, kreativt tänkande kraft som helst har utvecklats.
En gång i tiden var Gud rejält konservativ. När Adam och Eva spatserade runt i lustgården och hade konstiga förhållningsregler om att akta sig för kunskapens träd, var Gud mest en barsk och långsint översittare. I Gamla testamentet var han ofta arg och kontrollerande, yttrade förbannelser och sköt eld och svavel från skyn. Aktade man sig inte blev man en saltstod. Men efterhand tycks han ha mjuknat och blivit mer vidsynt.
Jag är givetvis inte först med min tanke om en Gud i ständig utveckling. Bland annat har science fiction-författaren Stanislaw Lem varit inne på samma spår.
Kanske borde Åke Green slå igen Bibeln en stund och läsa lite sci-fi. Det skulle göra honom gott.