Det var nödår i landet, svälten stod för dörren
För 200 år sedan var svenska riket i allvarlig gungning
Vid den här tiden för exakt 200 år sedan var det gamla svenska riket i allvarlig gungning. Hela Finland, som hade varit en del av Sverige i 700 år, hade gått förlorat. Ryska trupper hade dessutom ockuperat stora
delar av nordligaste Sverige ända ner till Umeå.
Stockholm, som ända sedan sin grundläggning hade legat mitt i ett ganska runt rike, hade plötsligt blivit gränsstad, med fienden strax utanför Stockholms skärgård. Operan i Stockholm och flera andra offentliga byggnader var fyllda med sårade och döende soldater från det finska kriget. De avlidna vräktes ner i massgravar på kyrkogårdarna, gravar som ofta var så grunt grävda att armar och ben stack upp ur jorden.
Det var kris- och nödår, svälten stod för dörren.
Kungen, Gustav IV Adolf, var avsatt och inspärrad på Gripsholms slott. Representanter för Sveriges adel, präster, borgare och bönder var samlade i Stockholm till riksdag för att skriva en ny och mer modern författning. Samtidigt pågick ett liknande möte på den ryskockuperade finska sidan, i staden Borgå. Dit hade de fyra ständerna kallats för att svära den ryske tsaren trohetsed.
Eftersom freden ännu inte slutits mellan Sverige och Ryssland kunde samtliga representanter till lantdagen i Borgå betraktas som förrädare mot den svenska kronan. Men, som den slipade franske statsmannen Talleyrand brukade säga: ”Förräderi är bara en fråga om datum.” Innan lantdagen var avslutad hade även Sverige en ny kung och honom hade finländarna inte svurit trohetsed.
Det är ett märkligt faktum att en av de ledande bakom riksdagen i Stockholm var Lars August Mannerheim samtidigt som hans bror Carl Erik Mannerheim var den som organiserade lantdagen i Borgå. Det var inte bara det svenska riket som sprängdes, även många familjer delades under 1808–1809 års krig. Carl Erik Mannerheim stannade kvar i Finland därför att han innan kriget bröt ut hade köpt sig ett gods där. Han blev farfars far till den sedan så berömde marskalken av Finland, presidenten med mera Gustaf Mannerheim, medan Lars August Mannerheim blev Sveriges förste JO.
Vi var inte bara i krig med Ryssland utan även med Danmark-Norge, Frankrike och samtliga Frankrikes allierade och med Preussen. Ändå var det inte krigen som sysselsatte makthavarna i Stockholm. De var fullt upptagna med arbetet på en ny författning, som skulle göra slut på det kungliga enväldet genom att fördela makten mellan kung och riksdag.
Den blev färdig på rekordtid och kom, med många förändringar, att gälla ända fram till 1974, då den näst efter den amerikanska var världens äldsta författning och ersattes med den regeringsform vi har nu.
Vid lantdagen i Borgå slogs fast att den gamla svenska grundlagen, Gustav III:s lag, skulle fortsätta att gälla i Finland och det gjorde den ända till 1919. Då tsaren, Alexander I, trädde fram i
egen hög person i Borgå och talade till lantdagens 127 ombud gjorde han det på franska, varpå hans tal översattes till svenska. Inte ett ord sa-des på finska. Ledamöternas tro- och huldhetsed till tsaren svors på svenska.
Svenska fortsatte att vara det officiella språket i Finland ända in på 1860-talet. Tack vare det faktum att administrationen från den svenska tiden fanns kvar, att det fanns lagar, tjänstemän, en fungerande byråkrati, universitet och skolor i Finland, kunde det ryska storfurstendömet Finland fungera från första dagen.
Finländarna ville ha så små förändringar som möjligt, därför att varje förändring från det svenska systemet var ett steg in i det ryska systemet, och ryssar ville finländarna absolut inte bli. För tsaren var det viktigt att den finska frågan löstes snabbt, för han förstod att den stora uppgörelsen med Napoleon måste komma snart och då behövdes alla ryska resurser längre söder-ut. Därför visade han så stor generositet och flexibilitet mot sina nyerövrade medborgare.
Många årtionden efter lantdagen i Borgå, då det ryska greppet om Finland hårdnade och nya ryska kejsare ville förryska Finland, uppstod den finska nationalismen och det moderna finska språket skapades, men både språket och nationalismen formades till största delen av finlandssvenskar. En av dem var fennomanen Johan Vilhelm Snellman som föddes i Stockholm och lärde sig finska som vuxen, precis som högernationalisten Georg Zacharias Forsman som gick till den finska historien under namnet Yrjö-Koskinen.
Inte förrän i juni månad 1809, då riksdagsmännen var klara i Stockholm med Sveriges nya författning och lantdagen var avslutad i Borgå, där Finland förklarades vara ett ryskt storfurstendöme, kunde de sista striderna inför fredsförhandlingarna med Ryssland inledas. Även de striderna blev fiasko för den svenska armén.
Freden, den dyraste i Sveriges historia, slöts den 17 september 1809. Självständigt skulle Finland inte bli förrän mer än hundra år senare.