Krigskabinett i Israel – när ska svenska politiker ta sig samman?
Benjamin Netanyahu har de senaste året uppträtt som en av den demokratiska världens mest ansvarslösa ledare.
Efter Hamas attack har han till slut gått med på att bilda ett krigskabinett.
När ska svenska politiker ta sig samman och se att Sverige kanske behöver något liknande för att lösa sina kriser?
Många har beskrivit det som att det nu råder ett krigsliknande tillstånd i Sverige där dagliga skjutningar, sprängningar och mordbränder bara är det yttre beviset på hur den organiserade brottsligheten äter sig in i samhällskroppen och blivit systemhotande på samma sätt som maffian en gång var det i Italien.
Ovanpå det har vi det allvarligaste säkerhetspolitiska läget i vår omedelbara närhet sedan andra världskriget.
Vi står dessutom inför en gigantisk klimatomställning av samhället där en grundförutsättning för att lyckas få ner utsläppen är att vi får på plats en långsiktig plan för hur Sveriges kraftigt ökande el-behov ska lösas.
I stället för att med gemensam tankekraft och beslutsamhet försöka lösa dessa multipla kriser ägnar sig partiledarna åt ett ”blamegame” där man hela tiden försöker lägga ansvaret på den uppkomna situationen på den andra sidan. När sanningen är att samtliga partier som haft regeringsansvar de senaste 20-30 åren ligger bakom de misslyckanden vi ser nu när det gäller bristande integration, gängvåld och osäker energiförsörjning.
När det gäller Sveriges säkerhetspolitiska situation lyckades Moderaterna och Socialdemokraterna till slut producera en enad fasad kring Nato-anslutningen. De borde kunna göra något liknande när det gäller övriga kriser.
Om det är någon gång sedan andra världskriget som Sverige skulle behöva en bred och stark regering är det nu.
Noll erfarenhet
I stället har vi ännu en svag minoritetsregering som är helt beroende av ett populistiskt extremparti. Sverigedemokraterna med noll erfarenhet av hur det är att styra ett land, behöver inte ta ansvar för de förslag de driver igenom. Därmed inte sagt att alla nödvändigtvis är dåliga.
När Benjamin Netanyahu kring årsskiftet bildade sin senaste regering vände han sig till Israels mest extrema partier, de ultraortodoxa judarna och bosättarna. I stället för att skapa nationell samling drev han på den interna splittringen i landet. I slutändan var det den splittringen som banade väg för att Hamas överraskningsattack skulle lyckas.
Redan dagen efter massakern i södra Israel erbjöd sig oppositionen att bilda en samlingsregering. Det tog Netanyahu flera dagar innan han tackade ja. Kravet var nämligen att han skulle pausa den juridiska reform som Israel bråkat om hela året, att ge politiker som korruptionsåtalade Netanyahu mer makt på Högsta domstolens bekostnad. Något många israeler såg som en nedmontering av demokratin.
Nu står Israel enat inför den svåra markoffensiv som väntar och som kan vara avgörande för statens överlevnad.
Sverige upplever kanske inte samma existentiella hot som Israel men många svenskar, både experter och vanliga människor beskriver det som att vi är i krig mot gängen.
Långsiktiga spelregler
Från så kallat vanligt folk hör jag hela tiden kommentarer som ”det här är helt galet” eller ”det här måste få ett slut – nu”.
Det finns givetvis inga garantier för att det skulle lyckas även om de två största partierna skulle bilda en samlingsregering. Men fokus skulle förhoppningsvis hamna på att lösa problemen i stället för att hela tiden skylla på varandra.
S och M är i sak ense på en rad politikområden och är båda vana att kompromissa.
Flera av Sveriges kriser är beroende av långsiktiga beslut som inte rivs upp efter varje mandatperiod. Om S och M gemensamt lägger ut rälsen blir det väldig svårt att bryta upp den efter nästa val. Det finns en chans att landet får de långsiktiga spelregler som många i samhället efterfrågar för att exempelvis våga satsa på dyra investeringar i ny energi eller få till långsiktiga åtgärder för att minska nyrekryteringen till gängen och hoten mot välfärdssamhället.
En annan fördel är att svenska folket åtminstone skulle få känslan av att de som styr anstränger sig för landets bästa snarare än för att bevaka sina egna maktpositioner.
Så mycket i dagens politik karakteriseras av kortsiktighet, att överleva till nästa val. Många politiker verkar ha glömt varför de sitter där de sitter.
Stötande ansvarslöshet
Här finns ännu en skrämmande parallell på hur illa det kan gå.
I vårt stora grannland i väster visar det republikanska partiet just nu prov på stötande ansvarslöshet.
Den amerikanska staten stängs ner om en månad om en ny budget inte tas i kongressen. En av USA:s främsta allierade är part i ett nytt krig i Mellanöstern med de spridningsrisker det innebär. Ryssland fortsätter utmana den liberala världsordningen i Ukraina. Vi har Kinas hot mot Taiwan.
Då sparkar republikanerna sin talman och lamslår kongressens arbete. När de ska välja en ny fortsätter kaoset och de kan inte enas.
Inte ens inför ett krig kan republikanerna ta sig samman. Frågan är om Sveriges politiker förmår göra det.