Jag upplever mitt livs dröm – när jag fyllt 54
Jag har köpt mig en akustisk gitarr. Så här står jag med min nya gitarr. Men knappast med nån kärlekssång till dig ...
Inte för att jag planerat att ägna särskilt mycket tid åt Lasse Berghagens gamla slagdänga, men till och med sådant lättgods ställer till problem för en nybörjare.
E är väl okej. A de e väl också hyfsat lätt. Men B7? Och fissmoll? Är inte det jazz?
Vi har alla våra egenheter. En av mina är en förmåga att investera i framtiden och sedan lägga den på hög. Jag köper saker som är intressanta men kommer liksom aldrig fram till att njuta av dem. Halva hyllan är full av böcker och skivor och boxar som ligger där och stirrar ledset på mig när jag rusar förbi.
Ska du inte läsa mig, undrar Keith Richards memoarer. När tänker du lyssna på mig, frågar Bob Dylans ”Witmark demos”. Varför tittar du aldrig på mig, snyftar boxen med Martin Scorseses bluesfilmer. Vi trodde att du gillade oss, att det var därför du köpte oss ...
Ibland svarar jag att jag bara ska bryta benet först, men det har jag slutat med. För jag vill inte bryta benet. Hur andra människor hinner med, det är lika gåtfullt som hur man spelar gitarr. Men nu ska jag lära mig. Vid 54 års ålder är det hög tid att göra verklighet av den livslånga drömmen. Lägga luftgitarren på hyllan och börja jobba med the real thing.
Vid min sida har jag Hagström, Hansén och internet. Hansén har utlovat regelbundna lektioner, Hagström viskade mitt namn redan i musikaffären och nätet är nedlusat med pedagogiska lärare och ackordföljder till varenda låt jag någonsin hört och gillat.
Det mesta är alltså upplagt för mitt genombrott. Inte så att jag inbillar att jag kan bli en gitarrist. Så pass självinsikt har jag faktiskt, på samma sätt som jag, säger att jag slår på trumma – inte att jag är en trummis.
Inga blixtrande solon, inga Townshend-hopp, ingen ny karriär. Men en ”Four strong winds” på altanen i sommarnatten, en ”Honky tonk women” från start till mål. Det är väl inte för mycket begärt?
Livet blir i hög grad vad man gör av det. Vissa drömmar kan faktiskt bli sanna, andra kommer aldrig att förverkligas. Lucy Jordan var 37 år gammal då hon insåg att hon aldrig skulle åka genom Paris i en sportbil med den varma vinden i sitt hår.
Shel Silversteins bitterljuva ballad om Lucy har tre ackord. Med tid, träning och tålamod kommer jag att behärska den till fullo. Kan bli en favorit på ålderdomshemmet.