Den ”korkade” Palins bok rörde mig till tårar
Aldrig trodde jag att jag att skulle kunna bli imponerad – ja, rörd – av den motbjudande republikanska politikern
Sarah Palin.
Men där satt jag och läste ett kapitel i hennes memoarer ”Going rouge. An American life”. Det knöt sig i magen. Jag började lipa.
Ja, jag vet, hon är inte värd mina känslor. Hon är en lögnhals och en obildad streber.
Jag kan Palin aningen bättre än de flesta av mina läsare, för jag träffade henne då hon som vicepresidentkandidat vände upp och ner på den amerikanska valrörelsen. En snygg och självsäker pilot och älgjägare från Alaska, där hon var delstatens guvernör och samtidigt fembarnsmamma.
Av det traditionella Amerikas kvinnor älskades hon med förklaringen: ”Hon är som vi.”
Av Amerikas feminister demoniserades hon, ty hon sa sig få ”livspusslet att gå ihop”. Det togs som en förolämpning. Livspussel ska per definition inte gå ihop. Hon blev beskriven som ”en pitbull med läppstift”.
Palin kom till valmöte i Carson City, Nevada. Inträngd bland autografjägare hamnade jag i främsta ledet. Jag fick ett kraftigt handslag som vittnade om hennes macholiv i vildmarken. Hennes uppenbarelse var inte, som jag fördomsfullt hade väntat, svettdoftande fleece. Hon var klädd i svart dräkt i thaisiden. Skorna var högklackade pumps. Hon var schlagertextens ”en tuff brud i lyxförpackning”.
Jag försökte säga något skämtsamt: ”Ert svenska väljarunderlag är nyfiket på …”
Hon höll garden uppe och avbröt: ”Åh, har jag swedish supporters. How nice.”
Jag chansade med en fråga för att få substans i vad som skulle bli en intervju: ”Är det inte för mycket sammanblandning av politik och religion i årets kampanj?”
Hon svarade med ett pingstvänligt ”Goddag yxskaft”: ”Jag tror att det finns en mening med denna vår värld – och meningen är att vår värld ska vara god.”
Standardhyckleri, tyckte jag då. Men när jag nu läser Palins bok blir jag tagen av hennes skildring av barnet Trig.
Guvernören Palin har olägligt i ett politiskt aggressivt klimat fått veta att hon 43 år gammal är gravid. Hon får strax därpå veta att barnet har Downs syndrom.
Hon sätter sig på sängkanten med maken Todd, ger honom ultraljudsbilderna och säger: ”Det är en pojke.” Paret har redan fyra flickor så könet är inte likgiltigt.
Han tittade på mig och hans ögon var fyllda av tårar. ’Där ser du, Sarah, Gud vet vad Han gör! Detta är underbart.’
Jag stod vid sängen. Jag visste inget annat sätt att säga det än rakt på: ’Babyn har Downs syndrom.’
Todd sa först inte ett ord. Han tittade på ultraljudsbilderna. ’Hur vet de det? Är de säkra?’
’Ja. Han har en extra kromosom.’
Han lade bilderna åt sidan och vände sitt ansikte mot mitt. ’Jag är lycklig och jag är sorgsen.’
Jag tyckte att han uttryckte det på ett utmärkt sätt, för det var så det var. Jag kände på samma sätt.
Todd sa: ’Det kommer att bli bra.’
Jag frågade om han hade samma undran som jag: ’Varför just vi?’
Han såg äkta förvånad ut över min fråga och svarade lugnt: ’Varför inte just vi?’
Utan ett spår av ironi säger jag: hon skriver magisk realism som bara de bästa kvinnliga författarna kan, om smärta och livsvilja – Selma Lagerlöf, Fay Weldon, Sigrid Undset.
Bilden av den korkade Palin ska alltså kompletteras med mod, gott hjärta, klokskap och härlig tro. I ett brett idéspektrums andra ände är hon lika genuint amerikansk som uramerikanen Barack Obama.
Därför är mitt tips: Ni får se mycket Palin i valrörelsen 2012.