Desperata försök att rädda äran från skandalens smuts
”Har man gett sig ut i medierna med sensationella anklagelser finns ingen återvändo”
En klok levnadsregel säger att om man trampat i klaveret skall man stå still. Ty om man försöker smita uppstår ett fasligt oljud.
I den ömsom djupt tragiska, ömsom svarthumoristiska eller rentav farsartade följetongen om ”seriemördaren Thomas Quick” har de flesta upphovsmännen till rättsskandalen förstått den saken.
Hur fascinerande det än vore att höra exempelvis psykoterapeuten Birgitta Ståhle berätta hur hon framkallade Quicks förträngda minne av hur han tvingades av sina föräldrar att äta upp lillebror ”Simon” (som aldrig existerat) och hur detta barndomstrauma naturligtvis gjorde honom till seriemördare – så håller hon visligen tyst. Liksom de andra medicinska experterna som hjälpte till att göra verklighet av saga.
Eftersom Thomas Quick dömdes för åtta mord som han inte begått så måste bevisningen som vilseledde domstolarna ha varit kraftigt förvanskad. Det ligger i sakens natur. Alltså fördelas skuldbördan – ojämnt – mellan ganska många aktörer bakom detta det mest omfattande justitiemordet i svensk rättshistoria. Och de flesta av dem står nu, med varsitt klaver om foten, blick stilla. Det förefaller klokt.
Därför var det desto mer överraskande att se två av de mindre skurkarna i skandalen, advokaten Claes Borgström och justitierådet Göran Lambertz, börja dansa runt i medierna nu i veckan. De ville ärerädda sig själva och resultatet blir tvärtom.
För Claes Borgström är det förstås en pinsam belastning att inneha svenskt advokatrekord när det gäller att få oskyldig klient fälld för mord. Med normalt advokatarbete borde han ha kunnat förhindra den saken, kan tyckas.
Alltså framstår han som gravt inkompetent. Men hellre det, kan också tyckas, än att likt andra figurer i dramat framstå som medveten fuskare. Han borde alltså ha stått still.
Men till slut vann den sårade stoltheten över förnuftet och Claes Borgström framträdde, ”djupt kränkt”, i SR:s Studio Ett och påstod att han hade hemliga bevis som klargjorde att Thomas Quick var skyldig och domarna mot honom korrekta. Men av ”etiska” skäl kunde han inte avslöja vad det rörde sig om.
För att putsa upp sin egen heder väljer alltså Borgström att dra till med förtal, dessutom med en av juridikens värsta avarter: ”hemliga bevis”. Mer oetiskt än så kan en advokat knappast uppträda.
Ut i medierna valsade också Göran Lambertz. Hans misstag i Quickskandalen består i att han år 2006, när han var Justitiekansler, statens högste övervakare av rättssystemet, snabbutredde de åtta morddomarna mot Thomas Quick och fann dem fullt korrekta och, än värre, att förundersökningsarbetet av polis och åklagare skötts omsorgsfullt och skickligt.
Det vore förstås förargligt att streta vidare i juristlivet med en sådan fadäs bakom sig. Men antagligen uthärdligt, ehuru då och då retad på jobbet. Han borde alltså stått still.
Men likt Borgström försökte han i stället ärerädda sig genom att storstilat träda fram på DN:s debattsida och framhärda i att Thomas Quick var skyldig och att således de beslut om resning och frikännande som redan fattats av Svea hovrätt och tillförordnade åklagare helt enkelt var felaktiga. Han angav fem bevis som fortfarande skulle hålla i de två fall där Quick frikänts.
Det gav ett märkligt intryck av att han helt enkelt inte läst hovrättens och åklagarnas beslut, eftersom de omsorgsfullt gjort hackmat av denna bevisning.
Värst i Lambertz exempelsamling var förmodligen påståendet att Quick skulle haft specifika kunskaper om ett födelsemärke på unge Johan A:s kropp. Dels hade åklagaren som lade ner målet konstaterat att Quicks kunskaper i ämnet kommit till genom ”svårförklarlig hjälp” från den utredande polisen. Dels kunde Johan A:s mamma sorgligt tydligt berätta i Svenska Dagbladet (21 aug) hur polisen ändrat på den teckning av födelsemärket som hon lämnat – så att den skulle stämma bättre med Quicks påhitt.
Göran Lambertz obetänksamhet är förbluffande för en annars så skarpsint jurist. För nu har han sannerligen bundit ris åt egen rygg. Har man nämligen gett sig ut i medierna med sensationella anklagelser så finns ingen återvändo. Efter att ha blivit utskrattad för sina redan avfärdade bevis gick Göran Lambertz ut i Expressen och kungjorde morskt att nu hade han inte bara fem bevis, som i DN, utan hela sjutton (17) nya bevis. Men de var tills vidare hemliga … Därmed har han försatt sig i en hopplös situation.
Claes Borgström och Göran Lambertz klarade inte pressen av hur Quickskandalen sakta men obönhörligt rullades upp. De blev såvitt jag förstår desperata och tappade omdömet.
Och de kommer smärtsamt att erfara sanningen i en annan levnadsregel än det där om att stå still i klaveret: Man kan sällan tvätta sig ren i trycksvärta.