Polisens inkompetens tortyr för medborgarna

Peter Kadhammar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2013-08-14

424 dagar har passerat ­sedan en skötare dödades av vargar på Kolmårdens djurpark. Polisens utredning är ännu inte klar.

Det var en arbetsplats­olycka, decenniets mest ­dramatiska och mysteriösa. Utredningen ska så långt som möjligt tala om vad som hände, men åklagaren kan inte ge annat än svävande besked när jag ringer. Han heter Jan ­Andersson och tjänstgör i Jönköping.

– Det är viktigt att vi är noggranna. Vi måste samla in väldigt mycket material för att se om någon kan hållas juridiskt ansvarig. Jag vill inte slarva. Jag vill vara noggrann.

Välmenande floskler sipprar genom telefonledningen. Ord utan mening lägger sig som ett poröst lock över en stillastående göl.

Märkligast är att man inte blir förvånad. Så här brukar det vara. Ett brott, en hemsk olycka, stor dramatik, polisen rycker ut. Och sedan händer ingenting. Minns läkaren på Karolinska som misstänktes för att ha dödat ett barn. Hon greps på sin arbetsplats. Efter en utredning som aldrig tycktes ta slut friades hon. Då hade två och ett halvt år passerat.

I detta sammanhang är det mer än summan av dagar, veckor och månader. Det är ett förött liv.

Något är i grunden fel med det svenska rättsväsendet. Alla vet att det är meningslöst att ringa polisen. Är du offer för ficktjuvar? Din ­anmälan skrivs av. Har du haft inbrott? Du kan vara glad om polisen alls kommer.

Blir det utredning liknar den alltför ofta en satellit frigjord från sin bana: Dess signaler blir svagare och svagare medan den försvinner ut i det stora mörkret. En polisanmälan har blivit en formalitet, ett papper att visa försäkringsbolaget.

– Återkom om två månader så kanske jag är närmare slutet, säger kammaråklagare Andersson i luren.

Den dödade djurskötarens släktingar, vänner och kolleger väntar. Deras till­varo frös den 17 juni 2012. Vad hände? Varför? Först när de fått svar kan de lägga tragedin bakom sig.

Andersson är säkert en förträfflig åklagare. Han ­låter generad.

– De är en eller två utredare hos polisen i Norrköping och de har tio procent av Sveriges dödsolyckor, ­säger han.

Att de inte begär förstärkning?

Ett gapskratt böljar upp genom telefonlinjen från Jönköping till Stockholm.

– Ha ha ha! Det märks att du aldrig varit polis!