Jag älskar djur - men hatar er ’djurvänner’
Jag lever ett liv befolkat av djur. Husdjur. Hundar, hästar och akvariefiskar. Djurliv innebär väldigt mycket kärlek, humor, glädje och hårt jobb. Det ska mockas, borstas, tvättas, promeneras, plockas bajs, tränas, bytas akvarievatten och matas, matas, matas. Djurliv innebär också att jag tvingas umgås med en massa människor som jag kanske annars inte hade valt att dela mina dagar med.
Människor som behandlar sina hundar som söndercurlade bebisar och mer än gärna ger en fet utskällning för att jag har strypkoppel på hunden och inte sele. Som tycker att jag är djävulen himself för att jag är så pass ond att jag riskerar min hunds liv genom att binda honom utanför mataffären när jag handlar mjölk eller hämtar barn på dagis.
Har jag inte hört att hela stan är full av hundrövare som stjäl små hundar och kastar dem till kampande pitbulls i förorterna? Jo, det har jag hört cirka 365 gånger nu. Varenda dag får jag nämligen den råttan-i-pizzan-historien slängd i ansiktet av skällande tanter som står utanför affären och väntar på mig med ilska i blicken. Och ja, jag kommer att betrakta fenomenet som en myt tills jag träffar en person som faktiskt har fått sin hund stulen och inte någon som känner någon som känner någons kompis.
Och alla dessa sjuksystrar. Som gör till sitt livsändamål att vårda ”sjuka” djur. Som letar fel och sjukdom hos varenda fyrbening. Bandagerar obefintliga sår, hittar loppor som inte finns, tempar feberfria telningar dagligen, tvättar rena öron, spenderar tusentals kronor på veterinärbesök i tid och otid och tycker att man är en djurplågare för att man inte har klippt klorna perfekt trots att de själva har en mops som är så sönderavlad att den inte ens kan andas.
Människor som tycker att det är viktigare att donera pengar till rumänska djurorganisationer än till alla de rumänska tiggare som har blivit en sorglig del av vår Stockholmsvardag.
I djurvärlden är det också helt ok att agera som den värsta nazi-rasbiolog. Hundar och hästar bedöms vid ett första intryck inte som individer utan efter sina rasegenskaper. ”Jaha, är det en amstaff, då får han INTE hälsa”. Det avlas på absurda kroppsdefekter för att få fram vad vissa tycker är vackra eller gulliga raser. Hundar som inte kan föda sina valpar ordentligt. Som inte kan slicka sig själva i röven. Som har så stora huvuden i förhållande till kroppen att de riskerar att spräcka skallen om de hoppar ner från soffan. Som är mindre än en normalstor hunds bajshög.
I husdjurens värld råder helt enkelt absurda oskrivna lagar som inte överensstämmer med vad vi anser värdigt en människa.
Himmel
Jag är partisk, visst, men ”Mig äger ingen” är helt enkelt höstens bästa film.
Helvete
Vintertid, eller ”normaltid” som det heter. Idioti att det blir mörkt klockan 16.00. Varför envisas vi med detta år efter år när vi inte längre lever i ett bondesamhälle.