Tänk om krisen är det nya normala?
Jag ska bli pappa (om allt går väl! Ta i trä!!) och läser massa småbarnsbloggar (jag vet – men det är bättre än familjeliv.se). Där råder en konsensus: Att få barn är det bästa som hänt. Och det värsta. Det jobbigaste verkar vara “småbarnsåren”. Men då ska man tänka “det är bara tillfälligt”.
Det påminner mig om ekonomerna som uttalar sig om de låga räntorna och den ickeexisterande inflationen. Vi kommer att återgå till “normala nivåer”. Snart kommer det kosta att låna, men lånen för att köpa en mexitegelsvilla äts upp av att pengarna blir mindre värda.
Eller europeiska politiker om euron. Om vi bara får till det senaste nödlånet till Grekland så kommer Euron åter bli en succévaluta som flashas i amerikanska hiphopvideos.
Eller amerikanska politiker om dödläget i Washington där kongressen och presidenten blockerar varandra. Snart kommer den gamla kompromissviljan tillbaka och då kommer lagförslagen som lyfter folket ur fattigdom och räddar miljön.
Eller svenska politiker om flyktingkrisen. Antalet människor som bankar på vår port kommer att nå en tillfällig topp, sen blir det som på 90-talet när alla flytt färdigt från Jugoslavien.
En myndig kör: Snart är de extrema tillstånden över. Snart kommer vi återgå till det “normala”.
Men tänk om experterna har fel. Tänk om krisen är det nya normala?
Jag var en gång på managementkurs där jag såg en bild som för evigt etsade sig fast i mig. Det var två linjer i en graf. Den ena axeln gick från enighet till oenighet, och andra från säkra utfall till osäkra. Tanken var att visa hur organisationer hade ett idealtillstånd där man både kunde vara eniga om vad man skulle göra, och att man visste att det man gjorde skulle få en viss effekt i verkligheten. Det lilla gosiga hörnet kallades “rationellt beslutsfattande”.
Men nu drivs vi alla, medborgare, stater, ja till och med vädret ut i andra änden – där ingen är överens längre om vad man ska göra, men också att det är väldigt osäkert vad “vadet” ska kunna åstadkomma. Det hörnet hette kort å gott “kaos”. (Panikandas i brun påse!)
Kanske är det en naturlig följd av att allt och alla kopplas samman och att allt går snabbare så att vi har Twitterrevolutioner var och varannan vecka.
Kanske är det vårt fel i media. Att vi har ett egetintresse att dramatisera upp alla konflikter till kris för att det får er att klicka. Men kanske ska vi som klickar ifrågasätta våra motiv att hela tiden leta bevis för att undergången är nära. Den är faktiskt jävligt narcissistiskt att tro att just vår generation är så speciell att den förtjänar en egen apokalyps!
Eller så är min oro kopplad till den växande varelse som för varje hjärtslag räknar ned till entré i denna dynamiska och komplexa värld. Kanske det finns ett lugnare efteråt som bara är väldigt svårt att föreställa sig i det hetsiga nuet. När jag frågat föräldrar som tagit sig igenom de värsta åren säger de att, jo, det går: Men.
Räkna med att du aldrig blir pigg igen. Någonsin.