En byråkrati som drar ett löjets skimmer över rättsväsendet
Det sista Sverige behöver i denna flyktingsituation är byråkratisk fyrkantighet.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt situationen som landets tingsrätter har hamnat i.
Från Ystad till Gällivare tvingas domstolarna lägga en hel del tid på icke-mål. Människor som redan är skilda ska skiljas igen och rätt pappa ska paras ihop med rätt barn.
Och allt detta för att Skatteverket har bestämt sig för en anmärkningsvärd rigiditet.
När nyanlända människor ska registreras godtas påståenden om att de är gifta utan vidare. Inga intyg som bevisar den saken behövs. Värre är det när människor säger att de har skiljt sig. Då kräver Skatteverket dokumentation.
Som om att rädda intyget om skilsmässan är det första en flykting från Syrien tänker på då båten på Medelhavet sjunker.
Inte ens en kopia duger. Skatteverket har beslutat att i princip bara originalhandlingarna accepteras. För människor som flyr från krig i länder där samhällets institutioner har kollapsat blir situationen hopplös.
Tingsrätterna gör sitt bästa för att ordna upp trasslet. En god man tillsätts. Taxametern tickar. Kostnaden står staten för.
I ett pågående ärende har det inte gått att reda ut vem den före detta äkta hälften är. Mannen försöker nu, med hjälp av en tingsrättsdomare som sliter sig i håret av förtvivlan, att skilja sig från en kvinna med personnummer 000000-0000. Hennes namn? Ett streck.
Tingsrätten står för kostnaden
Än värre är de situationer då kvinnan vid ankomsten till Sverige struntar i att berätta att hon har separerat utan registrerar sig som gift.
Vissa av dem träffar en man och när barn avlas blir det trassel. Intyg i skolor, utfärdande av pass och så vidare kräver ofta båda föräldrarnas underskrifter.
I Skatteverkets ögon ser det då ut som att en annan man än den kvinnan är gift med har skrivit under.
När föräldrarna sedan ska försöka ställa saker och ting till rätta uppstår en rad problem. Utöver ännu ett av dessa krångliga skilsmässoärenden så har tingsrätten fått ett faderskapsmål på halsen.
God man utses, dna-prov tas på närmaste vårdcentral, Rättsmedicinalverket analyserar. Kostnaden, runt 10 000 kronor, står tingsrätten för.
Högarna med ärenden växer
Varför är då Skatteverket så stelbent? Vissa tjänstemän hänvisas till en kammarrättsdom som ska vara vägledande. Andra säger att myndigheten inte vill riskera att göra sig skyldig till medhjälp till äktenskapsbrott.
Moraliskt högstående kan tyckas, men då det inte är olagligt att vara otrogen så borde inte Skatteverket behöva vara nervös över den saken.
Det finns ingen statistik på hur många mål av detta slag som avgörs varje år. En domare vid en medelstor tingsrätt uppskattar att ungefär en tredjedel av alla familjemål utgörs av trams. Samtidigt som högarna med viktiga ärenden växer.
Då vi inte har några siffror blir det även svårt att uppskatta kostnaden. Men det rör sig om hundratusentals kronor varje år. Troligen miljoner. Pengar som skulle kunna satsas på någonting vettigare, till exempel flyktingboenden.
Men problemet handlar inte bara om kostnader. Den nuvarande situationen drar ett löjets skimmer över rättsväsendet. Ryck upp er, byråkrater på Skatteverket.