Förr var Södertälje paradiset på jorden
I högsommaren blickar jag ut över Paradiset och tänker – p å S ö d e r t ä l j e !
Hur i himlens namn hänger detta ihop?
Som så ofta har det sin grund i Västeuropas eviga jämmer över migrationens strömmar. Invandrarnojan som gör att sverigedemokraterna i veckan nått topptal.
Jag är i Basilicata, en sparsamt befolkad landsdel belägen mellan tån och klacken på Italiens berömda kartbild. På 800 meters höjd står cypresser som utropstecken i naturen.
En smal väg slår knut på sig själv längs bergssidan. Soldiset är en sidenslöja över landskapet.
En vit by med kyrktorn ligger till höger i fonden. Det är dit, till Accettura, jag vandrar för att med kortspelande gubbar på piazzan dricka dagens första prosecco.
I Basilicata är bekymret man talar om inte jordbävningar; man har i snitt fem per år. Bekymret är utflyttningen. Årtionde efter årtionde sjunker befolkningstalet. En gång var det 3 000. Nu är det 2 200.
”Alla flyttar till samma plats”, berättar en kortspelare. ”Till Nottingham i England. Där har vi ett piccolo Accettura. Säkert 250 av våra söner och döttrar har där slagit sig ner för gott.”
Har ni hört Nottingham gnälla?
Men det är vad Södertälje gör. Och – värre – dess jämmer har hyllats och belönats. Stadens kommunalråd Anders Lago (s) har i Almedalen av juryn för Årets lobbyist erhållit ett hedersomnämnande.
Med hjälp av pr-byråer påverkade Lago regeringen att styra om flyktingmottagningen.
Dessutom noterades, att Lago satt Södertälje på den världspolitiska kartan, när han lät sig bjudas till ett utskottsförhör i den amerikanska kongressen. Där noterade han, att Södertälje tog emot fler flyktingar från Irak än USA och Kanada.
Visst. Sant. Än sen?
Folkförflyttningar är ett historiskt fenomen. De är ingenting nytt. Fråga västgoterna och hunnerna. Fråga judar om deras förfäder som på 500-talet f Kr av kung Nebukadnessar bortfördes från Jerusalem till den babyloniska fångenskapen. Fråga tyskar från Sudetenland. Fråga vikingarna. Fråga Gingis Khan.
Vår tids stora flyktingströmmar går inte till Södertälje, inte till Sverige över huvud taget. De går till Chad och Pakistan. Den största av alla äger rum inom Sudan.
Strömmar inom EU är också strida. Den antogs för ett år sedan, att 1,7 miljoner polacker fanns i sydöstra England för att lära sig engelska och tjäna pengar. Samtidigt befann sig 25 procent av Litauens befolkning i London och på Irland.
Södertälje hade med Scania och Astra under sextiotalet stark expansion. 1975 skapades stora områden för ytterligare inflyttning. Men ekonomin gick i stå. Stan stod med tomma lägenheter. Den kunde ta emot flyktingar. Lägenheterna fylldes med kristna från Syrien, Turkiet och Irak, där de som religiös minoritet ansåg sig behandlas illa. Breven hem från Södertälje berättade sedan, att de funnit paradiset, en plats där man fick bostäder och pengar utan att arbeta. Fler kom från Qamishli och Mosul. Det har fortsatt tills i dag.
Södertälje har 83 000 invånare. Av dessa är assyrierna och syrianerna dock bara 13 000, varav 7?000 flytt Irak sedan krigsutbrottet 2003.
Min poäng är: det är så det ska gå till vid folkförflyttningar. Människor kommer från samma miljö. De har samma religiösa, etniska eller politiska hemvist. De följer en sund instinkt: Bilda kluster. Håll ihop!
Så går det i praktiken till. Thailands alla kineser kommer från samma bygd vid Sydkinesiska havet. Turkarna i Stockholm på sjuttiotalet kom från samma stad, Kulo. I New York skulle jag en gång spåra upp en efterlyst svensk, gift med en polska. Lätt om man visste att alla stadens polacker bor i Greenpoint. Hmongfolket i Laos var antikommunister och tvingades efter krigssluten i Indokina att fly. De finns nu alla i Fresno i Kalifornien.
Så har det alltid varit. De som läst Vilhelm Moberg vet, att förebilderna för hans utvandrare från Duvemåla allesammans flyttade till Taylors Falls i Minnesota.
Bland mammor och pappor i Accettura är lärdomen: Det är bra att vi åtminstone har våra ungar på en och samma plats så att de har varandra.