22 sprängningar och politiken är yrvaken
Inget är så oavsiktligt underhållande som en politiker som rycks ur sömnen av en explosion och yrvaket kräver krafttag.
Farsta, dagen efter den senaste bomben i sprängningarnas Sverige, scenen är den vanliga, bortsprängda dörrar, glasmästare som kommer bärande på nya fönster, och det liberala oppositionsborgarrådet Jan Jönsson är arg.
Det var inte den här sprängningen, den tjugoandra i Sverige i januari, som väckte honom, det var ett dåd mot en restaurang i Bredäng för någon vecka sedan.
Bredäng och Farsta, två av Stockholms alla förorter, sannolikt två olika konflikter, men resultatet är detsamma: rädsla, en oro som kryper innanför grannarnas skinn, när sker det nästa gång, var.
Magnus är 67 år gammal och pratar en stockholmska som nästan inte finns längre, här i Farsta har han bott länge, i huset mitt emot, han sparkar undan lite splitter och berättar att hans farmor en gång i världen ägde den tomt i Haninge där Bandidos numera huserar och där en bomb exploderade i går natt.
Jan Jönsson, den yrvakne liberalen, mannen som i den senaste valrörelsen utnämnde sig till ”gängens värsta fiende”, var i går ute i pressen och vevade, krävde uppsträckningssamtal med byggbranschen, det är alldeles för enkelt att stjäla sprängmedel.
Så här uttalar sig en politiker som inte har en aning om vad han pratar om.
Det är nämligen så att byggbranschen redan tar sitt ansvar, dess samarbete med polisen har förhindrat flera sprängningar, en av anledningarna är att tillgången till sprängmedel från den civila marknaden har minskat.
Numera är det i huvudsak handgranater och pyroteknik som används.
En trappa upp i hyreshuset i Farsta, bostadsrätter som byggdes i slutet på 50-talet, är dörrarna till de tre lägenheterna bortsprängda. Skivor av plywood har spikats för bostäderna.
Några hantverkare inspekterar den trasiga hissen, oroliga grannar pratar lågmält med varandra, nyfikna har samlats och tittar upp mot bortsprängda fönster.
Uppgörelser mellan gäng, utpressningshärvor, i ett Sverige som länge har plågats av sprängningar har explosionerna under december och januari nått nya nivåer och polisen har gått ut med en vädjan, ni som rör er ute på kvällar och nätter, hundägare, nattarbetare, slå larm så fort ni ser någonting misstänkt.
Taxichauffören som kör mig tillbaka till Aftonbladet berättar att han bor bara några portar bort och att han vaknade av explosionen.
– Det är andra gången det sprängs här på kort tid. Sverige är inte sig likt.
Han heter Rafiq och kom till Sverige 1992, flykting från Pakistans dåvarande militärdiktatur, han är 66 år, tänker arbeta så länge han orkar.
– Jag saknar Carl Bildt. En intellektuell politiker, säger han från framsätet.
Redan för 30 år sedan varnade poliser och socialarbetare för framväxt av kriminella gäng och för att ungdomar befann sig i riskzonen, rapporter skrevs, men regeringar av röd och blå kulört hade annat för sig, de lyssnade inte.
I sprängningarnas Sverige drabbade justitieminister Gunnar Strömmer samman med socialdemokraternas rättspolitiska talesperson Teresa Carvalho i radio i morse.
– Läget är allvarligt, sa Strömmer insiktsfullt.
– Tre sprängningar bara i natt, kontrade den föredömligt påläste Carvalho.
Tolv minuters debatt om det egna partiets förträfflighet och motståndarens tillkortakommanden och en programledare som då och då med varierande framgång försöker göra sin röst hörd.
Det brukar hävdas att vi har de politiker vi förtjänar.
Möjligen är det snarare så att vi inte har de politiker vi förtjänar.
