En tung polishand lades på min axel
MAPUTO, Moçambique. Det var, när jag på Julius Nyerereavenyn promenerade förbi biografen Lusomundo, som jag insåg hur mycket som förändrats i den här huvudstaden, där Indiska Oceanens vågor sköljer in mot den vita stranden och varma vindar viskar i palmernas kronor.
Förra gången jag stod framför Lusomundo var en februaridag 1976. Staden var galen. Ett Östtyskland i tropikerna. Befrielserörelsen Frelimo hade just ärorikt vunnit ett krig mot kolonialmaktens Portugals råskinnsarmé. 200?000 portugiser hade flytt. Självständighet utropades, när kommunistvindar blåste över världen och den europeiska kafévänstern var rådgivare till Afrikas befrielserörelser. Med automatik blev länderna diktaturer.
En film hade spelats in om krigets hjältar. På biografens väggar lyste affischer med actionbilder, skådespelarnamn och reklamfraser. Jag tog fram mitt block och noterade vad jag såg.
Det skulle jag inte gjort. Jag hade skrivit i fyra sekunder, när en tung hand lades på min axel. Jag anhölls och fördes till polisstation. Det behövdes fyra timmars förklaringar för mitt intresse för en bioaffisch. När jag släppts från spionmisstankarna gick jag i mörkret den långa vägen till hotellet – det fanns inga bilar i Maputo, man kunde korsa gatorna med förbundna ögon. Jag kunde inte pigga upp mig med en kopp kaffe – det fanns inga fik och restauranger.
Nu, 34 år, senare är Maputo en bedagad skönhet. Jag känner mig som i Havana eller Palermo. Det har femtiotalets romantik med Tredje världens uppfinningsrikedom. Gatuförsäljare bjuder ut damväskor tillverkade av två gamla 78-varvare (den ena ”Ramona”, den andra ”In the mood”). Pojkar spelar schack men saknar riktiga pjäser; kapsyler från Merinda duger som torn, från Pepsi som springare. En biltvätt på gatan kostar 5 kronor.
Bilar tutar. Den nya medelklassen kör Hyundai, lilla modellen, den politiska eliten stadsjeepar med tonade rutor.
Maputo är – mitt i sin bedrövliga fattigdom – anslutet till den moderna världen. Med kommunismens kollaps och Kalla krigets slut slog demokratin rot. Landet gick från konflikt till stabilitet. Befolkningen har ökat från 8 miljoner till 21. Schyssta val hålls vart femte år. Oppositionen, som i början bestod av yrkesmördare, har partistöd. Internet funkar. En kommersiell radiostation opererar under stadens koloniala gamla namn, Radio Lourenco Marques. Och kaffet är gott.
Nostalgiskt konstaterar jag, att marxism och revolutionsromantik, skuggad av banyan och acacia, jakaranda och frangipani, ligger kvar som en hinna över stadens gatunamn.
Dessa finns i tre kategorier. Den första med gator uppkallade efter den afrikanska frigörelsekampens ikoner, den förste Frelimoledaren Eduardo Mondlane, Ghanas panafrikanska profet Kwame Nkrumah, Angolas förste president Agostinho Neto, etc. Den andra hyllar kommunismens ideologer, Karl Marx-gatan här, Vladimir Lenin-avenyn där, Mao Tsé Tung (stavad på gammeldags vis), Friedrich Engels och Ho Chi Minh.
Den tredje är ett uppsamlingsheat för landets välgörare på skilda kontinenter. Jag finner Salvador Allende-gatan, Olof Palme-avenyn, i vars ena ände hotfullt inrikesministeriet ligger, samt ett stråk uppkallat efter Kim Il-sung.
Sverige är fortfarande en faktor i Moçambique. Det är största mottagarland för svenskt bistånd, 700 miljoner konor per år. Bara USA och Storbritannien ger mer. Ett svenskt företag, Sekab, planerar att storskaligt odla sockerrör för tillverkning av etanol.
”Och”, noterade ambassadör Torvald Åkesson över en kaffe, ”ännu något svenskt är värt att nämna. Jag brukar säga, att Henning Mankell har gjort mitt arbete lätt. Tack vare honom vet alla i Sverige vad Moçambique är. Tack vare honom vet många i Maputo att Sverige finns.”