Skolans ’valfrihet’ är helt meningslös för alla de fattiga
I samma takt som privatiseringen av det svenska skolväsendet ökar blir skolresultaten sämre och klassklyftorna vidgas.
Det är ingen vänsteruppfattning, det är statistik.
Från att i tiden före privatiseringsvågen ha haft en skola som låg mycket högt vid internationella jämförelser har vi nu en skola som halkat ner under genom- snittet.
Det är också statistik.
Skolverket sammanfattade redan 2009 utvecklingen: ”Dels har skillnaderna mellan hög- och lågpresterande elever ökat och dels har skillnaderna mellan hög- och lågpresterande skolor ökat. Dessutom har betydelsen av en elevs socioekonomiska bakgrund (betyder klassbakgrund, min anm.) förstärkts och är nu till och med större än OECD-genomsnittet.”
Och nu tre år senare har Skolverket levererat en ny rapport, ”En bild av skolmarknaden”, där man konstaterar att den utveckling man iakttog redan 2009 har förstärkts ytterligare. Klassklyftorna ökar, antalet grundskoleelever som inte blir gymnasiebehöriga ökar, antalet elever med toppbetyg ökar också.
Kort sagt, det gick åt helvete med privatiseringen av skolan. Såvida man inte anser att det är bra att klassklyftorna ökar, är rättvist att rika barn får gräddfil redan från början i livet och att det dessutom av någon anledning skulle vara önskvärt att svenska barn blir allt okunnigare. Ja, utom förstås de rika barnen.
Men ingen av privatskolereformens vänner säger detta, inte ens centerledaren Annie Lööf hävdar önskvärdheten i denna utveckling. Vad Annie Lööf däremot säger är så häpnadsväckande att man knappt tror sina ögon när man läser hennes sammanfattning av läget:
”Det fria skolvalet är utan tvivel en av de viktigaste och mest progressiva reformerna under modern tid. Med möjligheten att välja skola har makten flyttats från byråkrater till medborgare, mångfalden har ökat och fler får möjlighet att göra klassresor. I andra länder studeras nu den genialiska och framgångsrika kombinationen av solidarisk finansiering och individuell valfrihet i Sverige” (Expressen/Debatt 25 maj).
Det skulle roa mig att veta vilka länder som i Annie Lööfs fantasivärld studerar den svenska genialitet som på kort tid och kraftfullt försämrat skolan och vidgat klassklyftorna. Det kan i vart fall inte röra sig om Finland, Danmark och Holland, där vinst i privatskolesystemet är förbjuden.
För det är där skon klämmer. Vem som helst begriper att de roffarkapitalister som nu dominerar de svenska privatskoleaffärerna gör vinst genom att minska på kostnaderna, det vill säga lärare och undervisningskvalitet. Var skulle vinsten annars komma ifrån? Inte ens med hjälp av Annie Lööfs påhittade genialitet kan vinsten genereras på annat sätt. De så kallade riskkapitalisterna och deras koncerner får frikostigt betalt av de svenska skattebetalarna (”solidarisk finansiering”) för att försämra vår skola och dessutom, av alla fräckheter, skattesmita från vinsten.
För de borgerliga politikerna är en fri marknadsskola en fråga om politisk dogmatism. Allt på den fria marknaden är av principiella skäl bättre än allt som drivs av stat och kommun. Och om skolan då likväl blir bevisligen sämre så måste man finna mer eller mindre politiskt genialiska argument för att förneka det.
Viss tveksamhet, eller åtminstone drag av eftertankens kranka blekhet, kan man ändå spåra här och var bland privatskoledogmatikerna. Som när Expressens ledarsida (1 nov 2011) något nostalgiskt beklagar att när ”valfrihetsrevolutionen (sic!) skissades räknade man inte med att skolmarknaden skulle behärskas av ständigt större koncerner som sätter lönsamheten främst”.
Eller som när några representanter för de mest förhärdade anhängarna av privatskolor, i Miljöpartiet, på DN Debatt talade om sin krossade dröm om ”nyskapande pedagogik, aktiva föräldrar, engagerade lärare och byföreningar” som den idealiska drivkraften bakom privatskolor. Så blev det inte, de hade fel, erkände de. Men förlorade sen ändå knappt kampen på Miljöpartiets stämma, där vinstlinjen segrade än en gång.
Miljöpartisterna drömde om Montessoriskolor och annan alternativpedagogik. De borgerliga drömde om att pressa in också skolan i en marknadsekonomi som av ideologiska skäl skulle göra skolan mycket bättre, som åldringsvård och apotek naturligtvis blir bättre om de får skötas av riskkapitalister på en fri marknad.
Och nu när kalla fakta i undersökning efter undersökning under senare år otvetydigt visar att dessa politiska utopier inte höll, att det i stället gick åt fanders, så stoppar politikerna bara huvudet i sanden. Det är obegripligt dumt.
Problemet kokar ju slutligen ner till en enda självklarhet. Marknaden har som den är uppbyggd självklart vinnare och förlorare. Det skall skolan lika självklart inte ha. ”Valfrihet” är lika angenämt för den rike som meningslöst för den fattige.
För övrigt anser jag...
… det inte räcker med att ha ett dussin spionromaner och något 10 000-tal sidor facklitteratur i ämnet bakom sig för att begripa handlingen i filmen ”Tinker tailor soldier spy”.
… Fredrik Reinfeldts sverigedemokratiska begrepp ”etnisk svensk” nog inte kan gälla mig och många andra medarbetare i Aftonbladet. Kanske duger jag dock som ”kulturell svensk”, eftersom jag i alla fall talar och skriver bättre svenska än Reinfeldt och samtliga sverigedemokrater.