Skäms för vad jag sa om feminister
Jag såg en film, en Hollywoodrulle, där någon sa att svarta människor älskar Kentucky Fried Chicken.
Strax därefter hamnade jag på en fest tillsammans med en afroamerikansk man. Jag frågade honom varför svarta människor har en förkärlek till grillad kyckling.
”Det är rasistiskt”, sa han och skällde sedan ut mig.
Jag bad om ursäkt, men fattade inte varför.
Det var tio år sedan och jag skäms fortfarande. För att jag inte tog mig tid att tänka innan jag talade. Med en enda internetsökning hade jag lärt mig att afroamerikanen med kycklingklubban är en klassisk nidbild.
Jag skäms lika mycket när jag tänker på allt jag sa om feminister. Att de borde slappna av, sluta hata män.
Sedan läste jag en bok, tog reda på definitionen av begreppet.
Att anse att kvinnor är underordnade män och att detta bör ändras.
Och förstod att jag själv var feminist.
Jag skämtade om tjockisar, pressbyråvikariebögar, bosnier, glasögonormar, folk med fladderöron. Alla. När de sa emot bad jag visserligen om ursäkt, men jag sa att det inte var min mening att såra. I stället för att säga att jag inte skulle göra det igen.
Det går att skylla på tusen saker. Att jag själv växte upp i ett kritvitt landsbygdspatriarkat eller att jag skämtade om andra för att slippa konfronteras med mina egna problem. Men det köper mig inte fri från skuld.
Om jag hade gått i Anna Odells klass hade jag säkert varit en av hennes mobbare och senare porträtterats i ”Återträffen” som vann en Guldbagge för bästa film.
Just reaktionerna på Guldbaggegalan säger allt om oss. Att så många bad om ursäkt till de människor som tagit illa vid sig. Men att ingen tog det längre än så.
”Jag och andra kommer vara mer uppmärksamma på hur det kan landa i fortsättningen”, sa SVT:s projektledare Anders G Carlsson.
Uppmärksamhet? Ingen ska behöva stå i dörren och censurera. Folk måste läsa på från början. För då finns det inget att stoppa.
Fröken Frimans förfall på Guldbaggegalan betyder inte att vi ska hata Sissela Kyle. Hon ska inte hängas, även om hon hade ett eget ansvar.
Precis som Mohammed Ryback skriver på Politism så är det strukturerna i samhället som är problemet, inte en enskild persons handlingar.
Strukturen i det här fallet är att folk stirrar sig blinda på att hitta förklaringar till varför något inte är rasism. För reagerar man inte själv kan det väl inte vara det? Det var exakt så jag själv resonerade när jag konfronterades med min egen idioti.
I grunden handlar det inte ens om att vara feminist eller antirasist. Det handlar om att rannsaka sig själv, erkänna sina fel och läsa på.
Då kan jag garantera att resten kommer på köpet.
Mello 1
Nästa vecka inleds Melodifestivalen. Då kan jag garantera att vi slipper diskussioner om rasism och kvinnohat. Förklaringen stavas Nour El-Refai. Hon är en av Sveriges bästa och mest pålästa programledare. Mer Nour åt folket.
Mello 2
Jag har tippat rätt vinnare tre år i rad. 2014 tror jag på Sanna Nielsen. Skratta ni nu så skrattar jag den 8 mars när hon tar hem finalen i Friends arena. Jag ska fira med en Sanna-bakelse från Böckmans konditori i Bromölla.