Utgången hade möjligen kunnat bli annorlunda
Det var närmast självklart att Nerijus Bilevicius skulle dömas till livstids fängelse för mordet på Lisa Holm.
Men domen visar att utgången möjligen hade kunnat bli annorlunda.
Skaraborgs tingsrätts genomgång av mer eller mindre besvärande omständigheter och indicier är pedagogiskt upplagd och enkel att följa.
Lagman Anna-Karin Lundberg och nämndemännen inleder med att invända mot några av de bevis åklagare Lars-Göran Wennerholm lade fram under rättegången.
Att Bilevicius berättade för en man från Missing People att militär redan letat på platsen där flickan sedan hittades tillmäts ingen större betydelse. Dels därför att militärer faktiskt varit där dagen innan, dels för att de pratade engelska med varandra och att det därför finns utrymme för missuppfattningar om vad som sades.
Det läggs inte heller vikt vid faktumet att 35-åringen hittade en av Lisa Holms handskar. "Den omständighet finns ingen förklaring till och varken styrker eller motbevisar det gärningspåstående åklagaren fört fram", skriver domstolen.
I övrigt håller tingsrätten dock i allt väsentligt med åklagaren. Dna och hårstrån från flickan i ladan övertygar domstolen om att hon har dödats och hängts upp där.
Bilevicius dna på repstumparna samt på inte mindre än tio ställen på Lisa Holms kläder, i vissa fall på insidan av plaggen, är tillräckligt för att dra en säker slutsats om vem mördaren är.
Mannen saknar dessutom alibi för mellan 18 och 20 kvällen då Lisa Holm försvann, samtidigt som det inte finns någonting i utredningen som talar för en annan mördare.
Att tingsrätten beslutar sig för lagens strängaste straff överraskar inte. Efter en straffskärpningsreform den 1 juli 2014 ska försvårande omständigheter leda till livstids fängelse.
Och i ett fall där en 17-årig och fysiskt underlägsen flicka överfalls och släpas genom en lada för att strypas och hängas upp är det inte svårt att finna försvårande omständigheter.
Men domen visar samtidigt att utgången möjligen hade kunnat bli annorlunda om mannen presenterat någon form av berättelse i stället för att i 14 förhör och under en rättegång neka till att över huvud taget ha träffat flickan.
Tingsrätten finner det nämligen inte styrkt att, som åklagaren hävdade, Holm mördades genom att hängas. Hon kan ha dött genom strypning och sedan blivit upphängd.
Om Belivicius erkänt att han överfallit flickan, handgemäng uppstått och att det inte var meningen att hon skulle dö så hade det möjligen funnits visst utrymme för en mindre sträng dom.
Varför han konsekvent har nekat kommer vi kanske aldrig att få veta. Inger Rönnbäck, mannens advokat, hävdade under utredningen att bevisningen var tunn och att den knappast skulle leda till fällande dom.
När åtalet väcktes och förundersökningen blev offentlig stod det klart att hon hade pratat strunt. Åklagaren hade i själva verket ett mycket tungt material.
Förklarade advokaten för Bilevicius att indicierna inte höll och att detta skulle ordna sig bara han nekade? Det var i så fall ett fatalt misstag.
Men vi vet inte om det var så här det gick till. En advokat har att utgå från vad klienten säger. Kanske har Rönnbäck försökt få honom att förstå att något slags medgivande hade varit att föredra.
Kanske är det så att skammen sitter så djupt i denne man att han inte har kunnat förmå sig att prata om vad som hände kvällen den 7 juni.
Sista ordet är inte sagt. Domen kommer att överklagas. Men hur stor trovärdighet kommer Bilevicius att ha om han efter allt nekande plötsligt lägger fram en tillrättalagd berättelse? Ingen alls.
Han har försatt sig i en situation som inte går att lösa.