Palmemordet är löst – igen
Glädjande nog kan jag meddela att mordet på statsminister Olof Palme nära nog är löst.
En dansk författare, Paul Smith, är till 90 procent säker på vem mördaren är. Han har visserligen inte namnet, men det finns i polisens digra material och Smith har redan visat utredarna var de ska leta.
Han hade presskonferens på hotell Lilla Rådmannen i Stockholm i går. När mordet är löst och belöningen på 50 miljoner utbetald kan Smith utlysa ny presskonferens i Vinterträdgården på Grand.
Då kommer säkert fler än i går, då blott Aftonbladet och Dagens Nyheter sände korrespondenter till Lilla Rådmannen.
Den svala uppmärksamheten torde förklaras av att Palmemord-et varit så gott som uppklarat många gånger. Om jag inte minns fel skickade en privatspanare mig lösningen för mindre än en månad sedan, och det var inte samma mördare som Paul Smiths.
Redan för 22 år sedan satt jag på restaurang Eriks i Gamla stan med den socialdemokratiske spanaren Ebbe Carlsson. Han gav mig namnet på en kurd i Malmö. Denne var mördaren, det visste Ebbe.
Sedan träffade jag en amerikansk vapenhandlare som pekade i en annan riktning och efter ytterligare några år kunde en svensk affärsman berätta vilka sydafrikaner som låg bakom dådet.
Jag har säkert hört tio bombsäkra förklaringar med vidhängande ogärningsmän. Och jag är inte ens särskilt intresserad.
Utgångsläget för Paul Smith i går eftermiddag var alltså besvärligt. Den storväxte och flintskallige dansken insåg detta och intog en ödmjuk attityd. Han skrev datum och mystiska omständigheter på vita tavlan. Kedjan av indicier ledde obönhörligt mot en man som hade ägt en revolver av märket Magnum och som bodde på promenadavstånd från mordplatsen på Sveavägen.
Smith hade inte namnet men gissade att mannen förlorat pengar på den skatt på aktiehandel på regeringen Palme ville införa.
Paul Smith är före detta folkhögskolelärare, numera författare av detektivromaner. Liksom alla jag mött som löst mordet fann han lösningen av en slump.
Den stod på sidorna 955–960 i statliga granskningskommissionens betänkande. Paul Smith fick gåshud då han insåg att här kunde facit finnas.
När han nämnde det tror jag att vi fick svaret på en större gåta än Palmemordet.
Varför blir så många till synes normala personer besatta av mordet på en statsman?
Gemensamt för dem tycks vara att de hoppas att med skarpsinne kunna blottlägga dolda mönster och sanningar. De kan berätta hur samhället verkligen fungerar, och till på köpet spela en historisk roll.
Varför polisen inte läst sig till lösningen kunde Smith inte svara på. Troligen handlar det om vanlig prestige: Polisen körde fast i ett spår och förmådde inte börja om.
Och nu är det för sent, för den sannolike mördaren dog i somras.