Det står inget märkvärdigt i dagens tidningar
Jag kom inte in i Svenskan häromdagen. Tidningen alltså. Den elektroniska varianten som man får på sin padda.
Jag lirkade och krusade. Bytte gemener mot versaler och bad om ett nytt lösenord. Inget fungerade. Det gick inte att ta sig förbi förstasidan.
Jag kan inte påminna mig att jag någonsin fick en morgontidning som inte gick att öppna,
på den tiden den kom på riktigt papper. Men tanken att ringa någon för att prata om min oöppningsbara digitala tidning, slog mig aldrig. Jag har andra morgontidningar i paddan. Och, ärligt talat, känslan av att jag saknade något infann sig aldrig.
Det händer allt oftare. Det står helt enkelt inget särskilt i många tidningar. I dessa dagar är det värre än vanligt.
I Dagens Nyheter, som gick att öppna samma dag, fanns två artiklar som båda läste lusen av Folkbladets Widar Andersson. Widar hade uttryckt sig en aning förklenande om det kändisupprop för flyktingsolidaritet som DN har startat.
Man begrep varför skribenterna var upprörda. Som en av dem, Erik Helmerson, formulerade saken: ”Den som hånar och fnyser får gärna ställa sig frågan om det finns för mycket eller för lite godhet i världen i dag.”
Det finns, vågar jag påstå, ett rätt svar: Det finns för lite godhet i världen i dag.
Resten av Dagens Nyheter, vid sidan av sport och ekonomi, handlade nästan uteslutande om den godhet som ändå finns. Om frivilliga som delade ut kläder och vatten, bjöd hem flyktingar till sig, väckte opinion och drog igång kampanjer. Det var nästan undantagslöst rörande, i vissa fall imponerande. Inget att håna och fnysa åt.
Det är bara det att Dagens Nyheter ska vara en tidning.
Skälet att jag inte saknade Svenskan var just detta: jag visste precis vad den innehöll. Samma sak som Dagens Nyheter. För alla svenska tidningar har de senaste dagarna valt att bli kampanjorgan. Visst, de kampanjar för värden som jag kan skriva under på. Men de har ändå övergivit sitt kritiska uppdrag. De är rusiga av att slippa komplexitet och målkonflikter. De känner befrielsen av att låta ett absolut värde radera alla nyanser.
Jag varken hånar eller fnyser åt dem som engagerar sig för att hjälpa. Jag högaktar dem. Men en tidning värd att läsa har en annan uppgift. Den håller huvudet kallt. Den problematiserar. Särskilt det som verkar invändningsfritt och oantastligt. Den eldar inte på, utan tar ett steg åt sidan.
Det är inte cynism. Det är journalistik. Det finns för lite sådan i världen också.