Osmaklig teater om Natascha Kampusch
Premiären är utsåld. Nästa vecka går ridån upp för en ny pjäs på Stockholms stadsteater och kulturfolket kommer som vanligt mingla med ett glas vitt i pausen.
Själv blir jag illamående bara vid tanken på teaterföreställningen, som handlar om Natascha Kampusch.
Hur många gånger kan man beröva en människa rätten till sitt eget liv?
Den österrikiska flickan Natascha Kampusch hölls i över åtta år inspärrad i en källare utanför Wien innan hon lyckades fly. Då hade hon hunnit fylla 18 år, och vuxit upp i kidnapparen Wolfgang Priklopils våld. Natascha Kampusch förlorade sin ungdom i ett fem kvadratmeter stort kyffe under marken. Misshandlad, undernärd och utnyttjad återfick hon sin frihet en dag i augusti 2006, då hon rymde från Priklopil genom en olåst grind.
Nu ska traumat bli underhållning i de tjusiga salongerna.
Och det mest osmakliga är att pjäsen, som heter ”Natascha Kampusch – förr var jag hans apelsinblomma”, bygger på fantasier. Manusförfattaren Ulrika Kärnborg har hittat på. Hon har spånat fritt kring vad Natascha Kampusch känner och tänker. Pjäsen är en fiktion, lika sann som en Hamilton-rulle, med skillnaden att Natascha Kampusch är en livs levande 24-åring som försöker skapa sig en dräglig tillvaro någonstans i Österrike.
Att kulturvärlden älskar berättelser om ”trasiga” kvinnor är inget nytt.
Men vad skulle hända om man gjorde tvärtom och skrev en story om kulturfolket själva? En teater om apelsinblomman Ulrika Kärnborg?
Det var just vad den unga författaren Lidija Praizovic gjorde.
Hon gick på landets mest prestigefulla författarutbildning på Biskops-Arnö utanför Stockholm förra året, och fick plötsligt idén att skriva om sina klasskamrater. De kom från fina kulturfamiljer och hade föräldrar som var kända konstnärer, författare, kulturskribenter och genusprofessorer. Människor som älskar experimentlitteratur och pjäser om Natascha Kampusch-flickor.
I senaste numret av tidningen Filter berättar Lidija hur kulturbarnen reagerade när de upptäckte att hon satt och skrev en osmickrande bok om dem: Det blev ramaskri. Klasskamraterna mobbade ut henne. Lidija blev totalt utfryst.
Hur kunde hon? Skriva om oss i kulturmedelklassen?
Där går väl ändå gränsen för vad som är okej.