Om vitt är oskuld bor jag i en svart grotta
Så en dag finner jag mig stående i en lägenhet och på fullt allvar sägande saker som att det ska vara ljust och fräscht. Det ska vara vitt.
Lägenheten ska säljas. Förr i tiden knäppte mäklar’n några kort som användes till annonsen. I?dag kommer en stylist och viftar sitt magiska designspö över bostaden, tätt följd av en proffsfotograf. Minsta slitna etta förvandlas till ett spatiöst penthouse med hjälp av sexiga kohudar, exotiska växter och vidvinkelobjektiv. Förmodligen är homestyling våra dagars mest värdeskapande yrkesverksamhet.
Men först måste man städa. Det betyder att man tar bort 50 procent av bostaden, och nästan 100 procent av det som handlar om det egna livet. Ner med det i källaren, bara. Spekulanter vill inte se tummade pocketböcker eller foton av barn och släktträffar – dom vill se flotta coffeetable books och intetsägande bilder av designade öknar och sånt.
Framför allt vill dom se vitt.
Vår tids fixering vid vitt. Jag har inte funderat så mycket på saken utan mest följt med lite ryggradslöst och fogligt. Därför ser åtminstone delar av det westgårdhska hemmet ut som en sal på lasarettet, och varje gång jag ställts inför en valsituation med till exempel fem olika parmesanhyvlar – då har jag valt den vita. För säkerhets skull.
Nu tror ni kanske att jag tänker annonsera den
förestående revolutionen. Att jag ska gå wild & crazy med rött och lila, sprakande fondväggar och nord-afrikanska jordfärger.
Men så blir det inte. Jag är nämligen väldigt nöjd med det vita. Jag vilar i det.
Väl på rygg försöker jag fundera på varför vitt är så bra? Jag är ju knappast ensam. Halva befolkningen står bakom mig, med bredaste rollern drypande av vitt. Vad är det vi vill åstadkomma egentligen?
Symboliskt brukar ju vitt förknippas med oskuld och renhet. I så fall borde jag bo i en svart grotta.
Nej, det är något annat. Ett hem som en borg, det obesudlade i en solkig och grym värld? Kanske det. Det oskrivna bladets stimulerande öppenhet och möjligheter? Hmm, jo, kanske. Eller är det bara bekvämligheten i att kapitulera inför en lättköpt lösning där man kan framstå som trendmedveten utan att behöva lyfta ett finger?
Till slut kommer jag fram till att man ens kan fundera på vitt är ett uttryck för privilegium. Vårt välstånd tillåter oss att navelskåda våra tapeter tills det svartnar för ögonen.