Jag har aldrig tänkt ”wow” om en lärare
För ganska precis trettio år sedan skickade jag in ansökningshandlingar till tre olika högskoleutbildningar. Tanken var att skaffa ett yrke efter flera års planlöst hattande i tillvaron.
Helst av allt ville jag bli lärare. Det ville dock inte lärarhögskolan. På nåder blev jag i stället insläppt på journalistutbildningen, och inledde därmed en yrkesbana som jag är mycket tacksam för.
Nästan lika tacksam som för att jag slapp bli lärare.
Jag beundrar lärare. Men det är sällan jag blivit imponerad av dem.
Som pappa till tre barn har jag över femton år av samtida skola som grund för denna infama anklagelse. De två äldsta har passerat både grundskola och gymnasium, medan den minste ännu går i mellanstadiet. Deras samlade skolgång omfattar alltså över 60 terminer med lärarledd undervisning.
Jag har inte suttit med i skolbänken, såklart. Men om man adderar alla utvecklingssamtal, föräldramöten, stenciler, mejl, brev, läxböcker och barnens egna vittnesmål blir det ändå ett omfattande underlag.
Så jag vidhåller. Jag beundrar lärare men är inte särskilt imponerad av dem.
Det är inte ofta jag mött det som rimligen borde vara kärnan i yrkets kravspecifikation: det stora kunnandet, den pedagogiska berättarglädjen, den smittande entusiasmen. Det som gör en lärare imponerande, på samma sätt som en duktig snickare eller sjuksköterska eller kock kan vara imponerande.
Och jag kan inte påminna mig att jag tänkt: wow, vilken tur att just mitt barn fick just den läraren som verkar så fantastisk!
Det finns säkert lika många förklaringar som det finns individer, och jag är övertygad om att det är ett tufft och påfrestande yrke där man inte alltid kan prestera på topp. Sparbeting, nya läroplaner, nya regelverk, pedagogiska modenycker och byråkrati påverkar arbetsglädje och ork. Och barnen sitter inte alltid vattenkammade med nyvässad penna. Jag beundrar dem som orkar med detta yrke.
Men jag kan inte sluta fundera på kärnfrågan: varför blev dom lärare egentligen? För att dom brinner? Eller för att dom råkade komma in på utbildningen?
Så medan våra och alla andras barn vägs, mäts, betygsätts och etiketteras tar jag mig friheten att dra den svenska lärarkåren över samma kam. Och, som sagt, jag är inte imponerad. Betyget kan därför inte bli högre än ett G.