Jag planerade att slå ihjäl turisterna
Alla som har ett hjärta lider med de chilenska gruvarbetarna. Men det är bara vi klaustrofobiker som verkligen kan förstå deras helvete.
Själv är jag född med navelsträngen runt halsen, men har ändå bara något slags lightversion av cellskräck. Den yttrar sig sällan i något mer än en vaksamhet inför situationer som kan bli jobbiga, och ett undvikande av vissa saker.
Det skulle till exempel aldrig falla mig in att besöka en spännande grotta med intressanta droppstensformationer. Senast jag gjorde det misstaget höll en medelålders kvinna på att stryka med. Hon flyttade inte på sig snabbt nog när jag klättrade mot utgången.
Jag har också på fullt allvar övervägt i vilken turordning jag skulle slå ihjäl de japanska turisterna som stod bredvid mig när hissen stannade mellan två våningar i Empire State Building. Inte för att jag har något emot japaner. Det är bara klaustrofobikerns instinkt.
Till vardags är det som sagt inga problem. Man behöver ju inte åka tunnelbana i rusningstid i London, eller sitta bak i en tredörrars bil.
Men när kopparberget slöt sig om de chilenska gruvarbetarna insåg jag direkt att det skulle bli mer fasansfullt än vanligt att läsa tidningar och titta på tv-nyheter. Mina och miljontals olycksbröders fobier göds och vattnas av den mediala rapporteringen, där varje detaljerad beskrivning av det slutna rummet triggar våra nedärvda mardrömmar.
I snart 70 dagar har vi burit den chilenska fasan inom oss, men nu är bara det värsta kvar. Uppstigningen.
Varje gruvarbetare ska placeras i en cylinder som mödosamt och sakta ska dras upp genom det minimala borrhålet, 622 meter från Hades till friheten.
Om allt går som det ska, tar det inte mer än 20 minuter per gubbe.
Det hade jag också klarat. Men endast i nedsövt skick, eller med en cyanidkapsel mellan tänderna som en sista utväg.
Nu tycker naturligtvis ni som sluppit leva i cellskräckens skugga att detta är ett ynkligt och löjligt kverulerande. Det är väl för fan inte mig det är synd om?
Självklart har ni rätt. Det är de 33 gruvarbetarna som har lidit, och som borde vara presidenter och miljonärer förresten av sina liv.
Lika självklart har ni fel. Fast det förstår ni inte. Och det ska ni vara glada för.