Mejla

Oisin Cantwell

Politikerna måste ta itu med de grova brotten mot välfärden

Publicerad:
Uppdaterad:

Gängmorden ska bekämpas med strängare straff, idisslar politikerna.

Bedrövligt nog pratar de inte om de generösa lagar om välfärden som har gjort den organiserade brottsligheten ivrigare än lycksökarna under guldruschen i Klondike.

Boel Godner.
Foto: Marcus Ericsson
Boel Godner.

Dessbättre finns ett och annat undantag.

Som exempelvis Boel Godner, socialdemokratiskt kommunalråd i Södertälje, en pragmatisk politiker som är mer intresserad av att invånarna i slitna miljonprogram ska ha drägliga liv än att gråta över spilld mjölk eller ge någon borgerlig regering från forntiden skulden för dagens elände.

I Ekots senaste lördagsintervju tecknar hon en synnerligen dyster bild av reformer som har löpt amok och som utnyttjas av den ena skojaren uslare än den andra.

Ta bara EBO-lagen, som i sin ursprungliga form från 1994 gav asylsökande rätt att få bistånd även om de ordnade eget boende någonstans i landet i stället för att utnyttja en anvisad plats på ett asylboende.

För Södertälje har på andra sidan kriget i Irak och det pågående blodbadet i Syrien detta inneburit att en tredjedel av stadens närmare 100 000 invånare är assyrier/syrianer.

Att det skulle bli så här var inte svårt att förutse. Människor tenderar att söka sig till dem som talar samma språk och har samma kulturella bakgrund som de själva. Om etniska svenskar tvingades fly till mellanöstern och upptäckte att det i något hörn fanns en skandinavisk koloni, skulle valet vara givet.

Foto: Fredrik Sandberg/TT
Södertälje.

I Södertälje har inte helt överraskande segregationen och trångboddheten ökat. Och en svart hyresmarknad som styrs av organiserad brottslighet har uppstått.

Människor med svag position riskerar att hamna i en beroendeställning till kriminella innan de ens slagit sig ner i skolbänken för att göra de första trevande försöken att lära sig ett konstigt germanskt språk med prickar över vissa vokaler.

Och innan de vet ordet av upptäcker de att de enda jobben som står till buds är någonting svart som dessa gangsters har att erbjuda.

Nu har EBO-lagen stramats åt. 32 kommuner som har haft högt tryck av asylansökande får göra undantag. Den som bosätter sig i något av dessa undantagsområden mister sin rätt till kommunala och statliga bidrag.

Men det hindret rundas enkelt med att vara folkbokförd på en plats och bo på en annan.

Ett annat problem är Sveriges synnerligen generösa regler för arbetskraftsinvandring. Påfallande ofta är det besynnerligt nog endast en viss person från någon håla i Långtbortistan som har den rätta kompetensen för kneget på pizzerian eller hårfrissan.

Här har naturligtvis en marknad för försäljning av intyg uppstått. Och väl i landet upptäcker den vid det här laget lurade stackaren att det alls inte fanns något jobb.

Dock står något ljusskyggt nätverk berett att erbjuda sina tjänster och vips har ännu en människa hamnat i klorna hos figurer vars välvilja är lika lite utvecklad som deras respekt för lagen.

Jag hade kunnat fortsätta i evighet med exempel på avigsidor i Sveriges utveckling från trist och hårt reglerat till ett tillstånd som i vissa avseenden framstår som ett konstant pågående Woodstock för dem som drömmer om nyliberalism och nattväktarstat.

Rätten att fritt välja läkare kan utnyttjas till att leta sig fram till någon med tillräckligt rymligt samvete och dyra vanor som utfärdar intyg om dittan och dattan, en värdehandling som kan ge gräddfil in i bidragssystemen.

Vi har sett rättegångar om fusk med hemtjänst och personlig assistens som varit lika omfattande som något av de mål rörande folkmord i Rwanda som har utspelat sig i Stockholms tingsrätt.

I en färsk polisrapport slås det fast att arbetstillstånd inom personlig assistans ”utnyttjas systematiskt för assistansbedrägerier, illegal migration, arbetskraftsexploatering, brukarimport och annan ekonomisk vinning”.

Och så sent som i går väcktes åtal för ett jättebedrägeri med ROT-avdrag.

Hur stora summor som allt detta mygel omsätter är osäkert, men att det i vissa bemärkelser rör sig om tacksammare branscher än knarkförsäljning råder det ingen tvekan om.

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS och generösa regler om arbetskraftsinvandring har tillsammans blivit en cocktail som ingen som är mån om sin hälsa bör sörpla i sig.

De flesta av de här reformerna bär borgerliga regeringars signum, men socialdemokraterna har i perioder av innehav av den verkställande makten inte gjort särskilt mycket för att sanera. Skuldbördan går praktiskt nog att fördela jämt.

Journalistiken har inte varit särskilt mycket bättre. Visserligen har exempelvis Anna Dahlberg, politisk chefredaktör på Expressen, skrivit i flera år om problemen, men i övrigt har pressen mest gjort enstaka nedslag om någon amputerad gubbe i rullstol som oförsiktigt nog postar selfies i sociala medier från en promenad på en strand i paradiset och råkat avslöja såväl två ben som förmåga att gå utan hjälpmedel.

Ett och annat finns att göra. En folk- och bostadsräkning, som föreslagits, skulle förhoppningsvis skapa en hyfsad bild av den grundläggande situationen.

Att göra någonting åt den personliga assistensen är en annan. Bara i år har Försäkringskassan stoppat felaktiga utbetalningar eller begärt återkrav på över 300 miljoner.

En första åtgärd vore att en gång för alla sätta stopp för arbetstillstånd rörande personlig assistens, något som polisen rekommenderar.

Regeringen har tagit initiativ till en översyn av LSS-lagen, vilket är bra, men den tycks ha fastnat i långbänk.

Det Boel Godner pratade om i Lördagsintervjun är ingenting nytt. Hon har sedan 90-talet tjatat om missförhållandena i möten med ministrar av röd och blå kulör och företrädare för olika myndigheter. Hon har möts av välvilja, men inte mycket har hänt.

Jag säger inte att Godner ska utses till president, även om tanken på henne som upplyst och välvillig despot är tilltalande. Jag säger bara att det finns anledning att lyssna på henne.

Den organiserade brottsligheten kan inte bara bekämpas med anonyma vittnen, avskaffad straffrabatt och allt vad det är som politikerna trumpeterar ut på sina numera dagliga presskonferenser.

Av: Oisin Cantwell

Publicerad: