Ett gott skäl för att bojkotta en bojkott
Demonstrationer och protester är demokratins livsuppehållande syre.
Ändå manar jag oss alla att ta avstånd från nästa lördags beskäftiga jag-ska-visa-att-jag-är- duktigare-än-du-manifestation.
Manifestationen heter ”En köpfri dag”. Inte överraskande är det en idé från andra sidan Atlanten, från det alltid politiskt mest korrekta Kanada.
Idén är enkel. Du firar lördagen med att under 24 timmar köpa ingenting alls. En harmlös protest mot vad de gröna vänsterarrangörerna kallar ”vår konsumtionshetsiga vardag”.
Mitt samvete är rent: förutom de dagliga matinköpen handlar jag aldrig någonting alls. Jag vet inte hur man gör.
Ändå är jag emot bojkotten. Just den här månaden – med global finanskris och nedgång på all världens börser, med recession i flera europeiska industriländer och varsel för tiotusentals människor i svenska företag – är det en ansvarslös pseudomoralisk handling att vara emot konsumtion. Shopping står för 25 procent av ekonomin i västvärldens länder. (Av principiella skäl är jag dessutom emot att någon lägger näsan i blöt och berättar hur vi andra människor ska uppföra oss.)
Konsumtion gör oss visserligen inte automatiskt lyckligare. Men med konsumtion börjar hjulen åter att snurra. Det är med handel världens välstånd byggts. ”Konsumtionen är”, erkände Grön ungdom
Göteborg för några år sedan, ”som fettet i våra kroppar. Vi behöver viss konsumtion för att det ekonomiska systemet ska fungera.” Naturligtvis tillades en självklar observation: ”Det leder till ohälsa när det rör sig om frosseri.”
Men nu är vi anorektiska i stället för feta. Det är följaktligen inte rätt tidpunkt för kvasirevolutionära handlingar.
Värst av allt: sådana handlingar spär på vår kollektiva depression.
Vanligt är – detta vet den som läser opinions- och attitydundersökningar från skilda länder – att människor har förväntningar på framtiden men saknar förtroende för sina egna möjligheter. Vanligt är också det omvända: människor ser förtröstansfullt på sin egen situation men är pessimistiska kring samhällets framtid.
Det som händer nu är något i historien ovanligt: vi saknar samtidigt förtroende för både framtiden och för oss själva.
Klart att det då går åt helvete. En köpbojkott bara manifesterar vår psykiska ohälsa.
Det är från Östasien vi ska hämta inspiration. Taiwans premiärminister Liu Chao-shiuan delar just nu till sitt lands alla 23 miljoner invånare ut checkar till ett värde av vardera 120 dollar. Dessa ska, enligt maximen Shop til you drop, användas i butiker och restauranger. De ger drag åt kommersen vid det kinesiska nyåret.
Premiärministern hymlar inte: ”Världsekonomin fortsätter sannolikt att sjunka. Men med de pengar jag ger medborgarna till konsumtion ska vår BNP öka med 0,64 procent.”
Ännu djärvare tag är det i Sydkorea. Handelshuset Daewoo säger att det är dags att bryta landets beroende av Amerika för import av majs. ”Vi ska odla vår egen.”
Men i Sydkorea finns ingen mark kvar att odla. På jätteön Madagaskar i Indiska oceanen däremot finns obrukad mark. Daewoo arrenderar därför på 99 år 1 600 000 hektar. Lantbruket är lika stort som Västergötland. Jag kan se fördelar för koreanerna: mat och action. Men också för Madagaskar: betald sysselsättning för tiotusentals jordbruksarbetare och modernisering av en efterbliven del av världen. (Jag utgår från att det inte är en form av maskerad nykolonialism.)
Det är exempel på det recept Ryanairs Michael O’Leary ger: ”Vi ska gasa oss ur krisen.”
Det är så vi brukar göra. Men den brittiske designern och filosofen John Thackara frågar sig: ”Vi människor framställer en ny produkt var tredje minut. Leder detta allt hastigare produktionstempo till en hållbar utveckling?”
Svar: Just nu till den enda hållbara. Den är beviset för människans mest förnyelsebara tillgång: viljan att uppfinna och investera för att leva vidare.
Därför är mina råd angående nästa lördags ”En köpfri dag”:
1. Bojkotta bojkotten!
2. Köp något ni inte behöver!