Järnvägen – kostsam, dragig och opunktlig
På onsdag flyttas Europas två världsstäder, närmare varandra. Det första höghastighetståget, Eurostar, ska klockan 11.01 på 2 timmar och 15 minuter med en topphastighet om 320 kilometer i timmen svischa hela vägen mellan London och Paris.
Det ska vi fira!?
Nja. Jag sluter mig inte till hyllningskören. Jag noterar att järnvägen är en 1700-talsuppfinning. Första järnvägen för persontrafik öppnades 1825 i England. Statens järnvägars första tåg avgick den 1 december 1856 från Göteborg till Jonsered.
Transporthistoriskt placerar sig järnvägen någonstans mellan ett vikingaskepp och den moderna bilen.
Det märks. När Europas politiker säger att gods bör fraktas på järnväg vet de inte vad de talar om. Electrolux skaffade egna vagnar till speciella tågsätt, vars uppgift var att frakta kylskåpsdelar från Pordenone i Italiens industribälte till sammansättning i Mariestad.
Det gick. Men transporten höll en snitthastighet av 17 kilometer i timmen. Ner från de 30 kilometer i timmen tåget Göteborg-Jonsered för 152 år sedan uppnådde.
Sakta och dyrt. När Volvo accepterade att frakta bildelar från Umeå till Göteborg med tåg behövde det transportsubsidier av skattebetalarna om 346 miljoner kronor.
Oflexibelt också. En järnvägsvagn rullar en eller två dagar i månaden. Ett flygplan hos SAS används 13 timmar varje dag.
Persontåg är opunktliga, dragiga och i avsaknad av service. Dess smörgåsar är på marken lika usla som Sterlings är i luften.
Senast jag åkte tåg var mellan Krylbo och Hallsberg. Surprise, surprise, det gick bra. Det hade visserligen börjat eländigt. Stationen var obemannad. Det fanns ingen att fråga när - och om - tåget från Gävle skulle komma. Men i högtalare hade passagerare som skulle till Stockholm fått veta att deras tåg var en och en halv timme försenat. Själv hade jag försökt trycka fram en biljett tills jag såg en handtextad skylt: ”Biljettautomaten ur funktion.” Någon sa: ”Tåget du ska med är inte SJ. Pröva en annan automat.” Jag fann ingen.
Mitt tåg kom. Jag var som ett rytande lejon. Jag visste vad som skulle hända. Som passagerare hade jag både på Arlanda express och pendeltåget över Öresund krävts på skamlösa straffavgifter för att jag - av tidsnöd eller fumlighet - inte förmått köpa biljett på station.
Jag gick ut hårt mot konduktören: ”Jag tänker inte betala straffavgift, när allt på Krylbo station var åt helvete.”
Han avbröt: ”Hos oss finns inga straffavgifter. Jag är den som säljer biljetterna och det gör vi bara ombord.”
1-0 till konduktören. Så smart av operatören - köpa biljett på tåget! Eureka!
Denna goda tågupplevelse är ett undantag.
Men tågprofeterna är för ögonblicket oövervinneliga. Bristen på medvetenhet om kostnader är dock motbjudande.
Bara för att modernisera banan på den brittiska sidan, så att Eurostaren ska kunna köra fort, skred skattebetalarna in med 60 miljarder kronor. Renoveringen av järnvägsstationen i London kostade 90 miljarder.
Än värre. I grön anda missionerar EU betydelsen av tåg. Under en månad hösten 2001, när Amerika gått till attack mot talibanerna, följde jag kriget från staden Quetta i Baluchistan, en primitiv ökenprovins i Pakistan. Varje dag åkte jag i bil upp till en afghansk dammig, undernärd, kloakstinkande gränsstad, Chaman. Parallellt med landsvägen löpte järnvägen. Sensation! Den var dubbelspårig! Bekostad av EU. Dag efter dag såg jag inget enda tåg. Men jag kollade. Jo, tåget gick, en tur - varannan dag.
I Dalsland byggdes en ny bansträckning som kortar distansen Göteborg-Oslo med någon kilometer. ”Det är här”, sa en dalslänning, som bor längs linjen, ”lika sällsynt att se ett tåg som att se en varg.”
När det gäller tåg finns hur många miljarder som helst.
Notera att jag ännu ändå inte sagt ordet Hallandsås. För er som undrar kan jag berätta: Den ökända tunneln byggs och byggs. Det grävs och grävs. Färdigdatum skjuts fram och fram. Miljarderna strömmar till - fast ingen tror att tunneln är klar ens 2012.
Ändå lycka till Eurostar. Det blir inte lätt. På onsdag är det strejk på Frankrikes järnvägsstationer.