De vägrar inse att de gjort fel
Det fanns en tid då konspirationer sköttes snyggt och diskret, vid skumma krogbord eller i styrelserum kunde kvitta lika. Bara inte allmänheten fick veta.
Teknikens landvinningar har ändrat förutsättningarna. Sammansvärjningen mellan justitierådet Göran Lambertz, förre Quickåklagaren van der Kwast, förre Quickpolisen Seppo Penttinen, förre Quickförsvaren Claes Borgström och Quicks ständige sekreterare journalisten Gubb Jan Stigson finns nu till allmän beskådan i hundratals mejlutskrifter. Det är fantastisk läsning.
De sammansvurna har framför allt en sak gemensamt. Det är katastrofalt för dem alla att ”Sveriges värste seriemördare Thomas Quick” visat sig vara oskyldig. Ingen polis i Sveriges historia har som Seppo Penttinen lyckats snickra ihop förhör som i åtta fall övertygat en domstol om en oskyldigs skuld. Åklagaren van der Kwast har nordiskt rekord när det gäller vinnande mordåtal mot en oskyldig. Advokaten Claes Borgström har motsvarande advokatrekord. Gubb Jan Stigson i Dala-Demokraten har haft grundligt fel i över 300 artiklar, också det sannolikt rekord.
Jämfört med dessa storheter ter sig förre justitiekanslern Göran Lambertz som den minsta bocken Bruse. Likväl är det han som utlöser mejlkatastrofen.
Det började med att han tog en fundersam kontakt med åklagaren van der Kwast till frågan om det verkligen inte fanns några tveksamheter när det gällde Thomas Quicks oskuld. Snart är de andra inbegripna i samtalet och så löper det på i hundratals mejl över flera veckor. Konspiratörerna enas om att försöka använda sig av Lambertz som en sorts trojansk häst i samhällsdebatten. Lambertz skall skriva i självaste Dagens Nyheter, men de andra skall backa upp honom med argument och fakta. Lambertz är den minst utskämde av dem alla och därför den som skall skylta utåt. Men själva arbetet är kollektivt. Konspiratörerna testar argument och prövar invändningar medan den kommande debattartikeln växer fram. Dom anlägger en mängd taktiska synpunkter, om att ”du inte får framstå som en försvarare av mig (van der Kwast) eller Seppo” eller ”det är bra att jag inte försvarar dig i alla delar utan visar mitt oberoende genom att även kritiken är en del” (Lambertz till van der Kwast). Lambertz skall alltså spela oberoende och trimmas i rollen.
Ändå är Lambertz något tvehågsen. Han gör den pessimistiska prognosen att Quick sannolikt kommer att bli friad från alla morddomarna. Han konstaterar dystert att ”av förhören får man intrycket att Seppo kan få Q att ändra sig och säga i stort sett vad som helst.”
Medkonspiratörerna låter sig inte nedslås av detta vankelmod. De tror alla bergfast på Quicks skuld, det vill också säga, att ingen av dem gjort något fel. Och de som hävdar motsatsen är antingen idioter eller galna, som Leif GW Persson, eller ondsinta manipulatörer som journalisten Hannes Råstam.
Särskilt Råstam är dem ett bekymmer. Hannes bok är nämligen svår att komma förbi. Den är för bra, för övertygande. Lambertz konstater uppgivet att boken ”pulvriserat” alla de argument som de rättrogna uppbringat. Han får tröst av Gubb Jan Stigson som intygar att ”ingenting” i boken är sant och av van der Kwast som visserligen medger att boken är ”skicklig” men naturligtvis medvetet osann från början till slut.
Det är en besynnerlig tanke. Råstam skulle alltså ha suttit ner och arbetat i flera år för att ljuga så skickligt att ingen kunde avslöja minsta lögn. Man måste fråga sig vilket syfte Råstam skulle ha haft för denna djävulska insats. Men svar får man inte.
Än svårare att komma förbi borde Svea hovrätt vara. Eller de av riksåklagaren tillsatta åklagare som efter hovrättens resningsbeslut lagt ner åtalen eftersom de bedömde att en ny rättegång vore omöjlig att vinna då all bevisning ligger i spillror. Är hovrättsledamöterna och de högt uppsatta åklagare som behandlat resningsansökningarna också idioter, galna eller ondsinta?
Besvärlig fråga, kan tyckas. Men också här kan van der Kwast trolla fram ett svar: ”själv tycker jag att det är egendomligt att rättsväsendet utan vidare skulle acceptera att media genom framför allt Råstam, Leif GW och Guillou fastställer att det är en rättsskandal att Q dömdes” (21 augusti).
Det är alltså inte advokaten Thomas Olsson och hans medhjälpare, som genom flera års hårt arbete, fått fram tillräcklig motbevisning för att övertyga hovrättsledamöter och speciellt tillsatta åklagare. Allt är bara ”medias” fel. När Thomas Quick har friats från alla sina åtta morddomar, vilket bara är en tidsfråga, så beror det inte på juridik utan på illasinnade idioter i medierna. Bara människor som är mentalt överhettade kan landa i en sådan slutsats. Men den står där, svart på vitt i mejlen.
Slutligen tycks det vara denna bisarra tröst som minsta bocken Bruse Göran Lambertz tagit till sig. I sin förhoppningsvis sista debattartikel i DN (18 september) försöker han bortförklara hela skandalen med just van der Kwasts argument: ”Quick-affären är ett journalistiskt haveri, där tyvärr en del jurister har halkat med ner i diket.”
Ingen av oss har gjort fel, allt var bara medias fel, blir alltså konspiratörernas slutgiltiga dom över en ond och oförstående värld. Ko-koo, ko-koo, ko-koo!