Parningsinstinkten är helt åt helvete

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

På mellanstadiet var jag kär i Jessica från parallellklassen.

En dag, på väg ut ur matsalen, passerade jag hennes bord.

Jag sa: Tja!

Hon log och svarade: Hej!

So far so good. Kontakt var etablerad, men vidare åtgärder behövde tas.

Jag slängde mina matrester och gick tillbaks mot henne.

Skulle jag ge en puss på kinden och springa ut? Nej, det var för uppenbart.

Dra henne i håret? Nä, så ooriginellt, alla killar gjorde ju så! Jag måste hitta på något originellt.

Vi trycker på pausknappen. Voice-over av Arne Weise: Den unge människohanen har valt sin partner och är nu på väg mot den unga honan.

Han behöver fånga hennes uppmärksamhet och göra intryck redan i början. Hanen måste dels visa sitt intresse för honan, men även väcka hennes gunst för honom.

Styrd av hormoner agerar han. Ledd av naturen gör han vad varje människohane skulle göra inför parning.

Tack, Arne. Tryck på play.

Med beslutsamhet och leende på läpparna går Nima djärvt where no fjortisgrabb has gone before. Han plockar saltkaret på Jessicas bord – och häller salt i hennes hår!

Kanske var det hela ett biologiskt eko av hur apfarfar för miljoner år sedan plockade löss från apmormors päls och åt dem. Farbror Freud kanske hade en hel pärm med snubbar som saltade kvinnor, för att de som barn inte fick pilla på sin rumpa tillräcklig ofta. Vad vet jag.

– Vafangörru?! skrek Jessica.

Genuint förvånad över den negativa responsen, slogs jag, först då, av tanken att detta kanske var en kass idé.

Om Arne Weise hade hållit micken framför mig och frågat ”men, varför satt du inte bara ner och pratade med henne?” hade svaret blivit: Tänkte inte på det.

Så där satt hon med Jozo (utan jod) i håret och hennes verbala utrop antydde viss ovillighet till parning. Note to self: Inte salta tjejer i håret.

Vi är djur. Djur handlar instinktivt. Havssköldpaddor går inte på dykskola. De simmar bara. Kråkorna dyker inte i havet för att se om vingarna duger till paddling. Lejonungarna flaxar inte för lejonkung och fosterland i futila flygförsök. Apungarna headbangar inte sönder huvudet mot trädstammar, bara för att de sett hackspetten göra så.

Djur vet hur de ska förflytta sig, vad de ska äta och viktigast av allt, hur de ska para sig. Vi människor har däremot noll koll.

Vi rullar fram på cykelns ena hjul framför honans bo, ramlar och låtsas att skrapsåren inte kändes. Vi super oss fulla för att våga ägna oss åt misslyckade parningsdanser. En av mänsklighetens genier förklarade sin kärlek genom att skära av sig örat och posta det till sin älskade. Våra instinkter är åt helvete.

Flera år senare mötte jag Jessica igen. Hon var fortfarande het. Efter utgång och öl blev det fyllemat på ett kebabhak där vi pratade gamla tider. Jag körde min ”kommer du ihåg när jag saltade dig, those were the days”-historia. Vi garvade medan jag friskade upp hennes minne.

Mellanösternman som jag är (och full som jag var) viftade jag inlevelsefullt med armarna. Precis efter min ”åh vilka grejer man gör som barn”-replik (underförstått: nu är det helt andra bullar) tappade jag tomatskivan jag hade i handen.

Den flög över bordet. SPLATT sa det när den landade på hennes barm.

Hon hade en obetalbar ”jag har en vitlökssåsindränkt tomatskiva på ena tutten”-min innan hon brast ut i gapflabb. Radion spelade ”Oops, I did it again”.

Behöver jag säga att Jessica och jag aldrig parade oss?

Nima Daryamadj