Det krävs en god moralisk kompass
Det är nu, när jag efter tretton år är tillbaka i denna legendariska stad – en multikulturell oas på det hetsigt chauvinistiska Balkan, där befolkningen, 300 000 personer, huvudsakligen muslimer, åren 1992-1995 tappert, tjurigt och kedjerökande uthärdade slivovicrusiga serbiska soldaters belägring, beskjutning och utsvältning och 12 000 civila invånare dödades – som jag minns min allra första resa hit.
Det var sensommaren 1993. Den jugoslaviska upplösningens krig var på väg in i ett crescendo. Men Sarajevos invånare kunde fortfarande undsättas med flyg. Från Ancona i Italien fick jag lift med ett Unicef-chartrat Herkules transportplan från Kanadas Air Force.
Sarajevo är på alla sidor omgivet av berg. Från krönen besköt serberna flygplan. Jag följde inflygningen från cockpit. ”Det måste”, sa jag i ett försök till konversation, ”i alla fall kännas tillfredsställande att veta att man hjälper människor i nöd.”
I hörlurarna fick jag pilotens svar: ”Jag skulle hellre flugit 18 kilometer till och bombat Pale.”
Pale var huvudstad för Republika Srpska, den självutropade angriparnationen, anförd av president Karadzic och general Mladic. De stod för en osund nationalism och etnisk rensning. De härjade fritt medan FN dominerades av schlappsvansar och EU excellerade i kålsuparteorin (”det är inte ens fel, när tre träter”; den tredje gruppen var kroaterna, som just sargats av serberna).
Det tog mig två-tre Sarajevoresor till samt besök i frontlinjerna i Bihac, Krajina och Vukovar samt intervjuer i huvudstäderna Belgrad och Zagreb för att fastställa: Det är moralisk lättja att ansluta sig till den bekväma kålsuparteorin. Det gick att ta ställning mellan de tre stridande parterna. Serberna var råast, kroaterna listiga och Bosniens majoritet, muslimerna var offren.
I min krigsrapportering – som kom att pågå i tre år – tog jag mig friheten att inte bara meddela dödstal, under beskjutning och bombardemang, oftast utan elavbrott, vattenbrist, nattemperatur, matpriser på svarta börsen och överbefälhavarens uttalade planer. Sådant som obestridligen är fakta.
Jag försökte också ange skillnaderna mellan rätt och fel, ont och gott. Det kunde jag. (Det vore väl fan om en reporter bara kan räkna lik, kolla termometern och läsa prislappar.)
Jag tänker på detta, när jag som reslektyr i Sarajevo har skriften ”Mediernas krig, bevakningen av Gaza”, skriven av Roland Poirier Martinsson. Jag har vanligen respekt för Martinsson, som haft förstånd att skildra Amerika i nyanserat positiva termer.
I sin Timbrorapport använder han nu emellertid den osofistikerade metoden att ställa Hamaspositiva artiklar mot Israelpositiva, räkna och mäta. Han kommer fram till att svenska journalister i Gazakriget i årets början gjorde ett uselt jobb.
Kanske har han därvid lag rätt. Men jag tvivlar och reagerar mot Martinssons grunda syn på journalistik: ”Nyhetsartiklar ska enligt journalistikens etiska regler eftersträva objektivitet, sanning, mångsidighet.” Elementary, my dear Watson. Men Martinsson skriver detta som om det räcker. Det gör det inte.
Krigsrapportering, som är journalistikens Formel 1 och utövats av mästare som Herodotus och Hemingway, Ernie Pyle, Bang, Moorehead och Churchill, kräver inlevelse och identifikation, empati, humor och förmågan att krypa under huden på människor. Framför allt krävs en poets språk och en god människas moraliska kompass.
Martinsson hävdar, att ”inte alla konflikter har en tydlig god sida som står mot en distinkt ond fiende” och att ”journalistikens uppgift är att ifrågasätta den typen av schabloner genom att betrakta skeenden från olika perspektiv”.
Visst. Du kan skriva artikeln ”Talibanernas goda sidor”. Du kan skildra kriget Georgien – Ryssland utan att gripa till metaforen David och Goliat.
Men till vad nytta? Vad vinner läsaren på otydlighet och kålsuperi?
En reporter ska – som min kanadick vid spakarna på en Herkules ovan Sarajevo – kunna ta ställning och välja det goda före det onda.