Jehovas tvingar mig allt längre från Gud
Folk frågar mig ofta hur det är att jobba hemifrån.
Jag brukar svara att det är skönt eftersom jag kan vara mig själv samt slänga in en tvätt på dagtid.
Men det finns ett kolossalt problem med att jobba hemifrån.
Man är alltid hemma när Jehova ringer på.
Dessutom bor jag i hus, jag har inget titthål. Inget Jehovahål. Inget Jehål. För om jag hade det skulle jag kunna se rakt in i ögonen på två sextioåriga kvinnor utan smink, i mörkblå kläder, tjocka strumpbyxor i hälsokostskor med mjuk klack.
Ett ögonblick, jag ska bara på toaletten och spola bort en halvtimme av mitt liv. Så känns det eftersom det är exakt det som händer.
De ringer på, jag öppnar, förstår vilka de är och låter mig översköljas av budskapet.
Om Jehovas vittnenas syfte är att tvinga mig längre bort från Gud så lyckas de, varje gång.
Varför står jag där i en halvtimme? Av samma anledning som jag blir kvar i luren med telefonförsäljare. Det finns inget snyggt avslut som är värdigt för bägge parter, det finns ingen naturlig paus där man tackar för sig och backar bakåt.
Det finns bara ”Dra åt helvete”, följt av dörrsmäll/telefonklick.
”Varför jag tror att världen ser ut som den gör?” ”Ja du, det är frågan.”
Förr i tiden trodde jag att det skulle räcka om jag sa att jag inte trodde på Gud, men det hjälper aldrig.
I går hände det igen. Det ringer på dörren och jag tror att det är pappa som är i stan för att gå till tandläkaren samt köpa något roligt på Jula. Men det är två kvinnor som vill vittna.
”Vart vänder du dig när du behöver tröst?”
Jag försöker:
”Inte till Gud och religion i alla fall.”
”Jaså?”
Sedan drar jag min ramsa om att religion förtrycker och begränsar människor, att religion är en konstruktion tänkt att lindra människans inneboende dödsångest. (Jag är sekulär och tror att vi lever ett medelmåttigt liv för att sedan grävas ner i ett hål. Jag har arbetat på kyrkogård, det ÄR det som händer.)
”Tycker du att alla religioner är lika?”
”Ja, det tycker jag och jag förstår om människor söker sig till kyrkan för att få vara delaktiga i ett sammanhang, men man kan dricka kaffe tillsammans under andra former.”
I vardagsrummet sitter under hela samtalet min syster och känner jag henne rätt så har hon spelat in allting med sin mobiltelefon.
Jag står kvar i ytterligare en kvart och får se en Jehovafilm om att alla svar på frågor om världens lidande och orättvisor står att finna i Bibeln.
Jag tackar för ett trevligt samtal och stänger dörren.
När jag kommer in i vardagsrummet spelar min syster upp samtalet för mig.
Sedan börjar jag leta kontorsplats på internet.
Britvision 2
I måndags avslutades ”Doctor Foster” på SVT1 med en halsbrytande psykologisk mindfuck som var skön på så många sätt. Middagsscenen där den bedragna hustrun förnedrar sin man är en själens lisa för alla kvinnor med flykönade män.
Britvision 1
I helgen begick jag det stora misstaget att först se en säsong av den fullkomligt briljanta brittiska serien ”Broadchurch”, för att sedan försöka ta "Wallander” på allvar på söndagskvällen. Det låter sig inte göras. Varför ska det vara så svårt att mörda briljant på svensk tv?