Hagamannen är ingen mr Hyde

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Trots snart tjugo år av rättegångsbevakning, då jag har varit i tillfälle att iaktta de flesta av Sveriges mest beryktade illgärningsmän (endast två kvinnor har kvalat in i sammanhanget), har jag svårt för att använda begreppet ondska.

Naturligtvis har jag som alla andra betraktat de tilltalades gärningar som onda och i motsats till dem tycker jag mig också kunna definiera goda gärningar. Men begreppen ondska och godhet kväljer mig för jag upplever dem som pretentiösa.

Människor gör ont av olika skäl, beter sig destruktivt mot sin omvärld, plågar, dödar, skövlar och förstör mycket av det som kommer i deras väg. Jag vill veta varför de gör det och nöjer mig inte med förklaringen ondska eftersom begreppet inte förklarar någonting.

Jag tror inte på andeväsen, fristående krafter som får människor i sitt våld. Jag tror på orsakssammanhang.

På motsvarande sätt är det med godhet. Människor gör gott av olika skäl, räddar liv, uppoffrar sig för andra, tröstar, hjälper. Jag tror på orsakssammanhang där också, skäl varför vissa människor i utmaningens stund – eller till vardags – kan ta i bruk en nästan oändlig konstruktiv potential i relation till omvärlden.

Visst, jag har läst Jan Guillous ”Ondskan” och Torgny Lindgrens ”Ormens väg på hälleberget”, också Hans Alfredsons ”En ond man”. De skildrar övertygande den lust människor kan uppleva i att göra ont.

Men jag har också läst Fjodor Dostojevskij som i nästan alla sina verk skildrar godheten som ondskans tvilling – även till konsekvenserna.

Det är inte tu tal om att vi människor inom oss bär på sammansatta och laddade psykiska krafter som gör att vi kan finna någon form av tillfredsställelse i att bete oss grymt. Det är som en bitter törst som måste släckas. För de flesta av oss uppträder den bara i extrema situationer. För andra bränner bristen mer kontinuerligt.

Om detta har både filosofer som Lars H Fr Svendsen och psykoanalytiker som Ludvig Igra skrivit nyligen. Även om Svendsen använder begreppet ondska ligger han i sin analys nära Igra, som vägrar ta ordet ondska i sin mun och i stället talar om psykiska positioner:

Vi bär alla på benägenheten att reagera som rasande, omnipotenta treåringar på livets påfrestande utmaningar, något som blir oerhört farligt när vi inte längre är små utan utrustade med rika möjligheter att göra illa. Men de flesta av oss har också utvecklat en vuxen person med mognad att härbärgera också det svåra och provocerande, att smälta och bemästra det på ett socialt konstruktivt sätt.

Vilken position vi faller tillbaka på vid kriser i vårt medmänskliga umgänge beror i hög grad på vad vi har fått med oss i vårt personliga bagage, både genetiskt och erfarenhetsmässigt. Vi kan bli mycket primitiva men vi kan också visa resning och inlevelseförmåga.

Den först nämnda reaktionen är ond, den andra god. I ingetdera fallet har vi emellertid att göra med ondska eller godhet utan med komplexa psykiska processer som dessutom kan slå över i varandra.

Detta hävdar jag bestämt även i dessa dagar då Hagamannens besinningslösa våld skildras i medierna.

Jag tror inte att Niklas Lindgren är en god doktor Jekyll som bär på en ond mr Hyde bakom den väl fungerande masken. Jag tror Niklas Lindgren är en hyfsat väl fungerande människa som dock har haft problem med att integrera, införliva, primitivare delar av sin personlighet – sin rasande, begärande treåring – i sitt vuxna jag, något som ger sig till känna när han dricker alkohol.

Alkohol löser upp våra förvärvade hämningar mot primitivt beteende. Alkohol väcker också sug av olika slag, inte minst sexuella men också andra emotionella eller driftstyrda som vi i nyktert tillstånd inte har minsta kontakt med.

Har man en illa integrerad personlighet, som Niklas Lindgren förefaller att ha, är det livsfarligt att med alkohol försätta överjagets psykiska polis ur funktion.

Yrsa Stenius