Mejla

Kristoffer Bergström

Håll hårt i närmaste kristdemokrat – annars blir du korkad

Publicerad:
Uppdaterad:

KOLUMNISTER

Håll hårt i din närmaste kristdemokrat.

När samtalstonen förfäas och isflaken glider isär, när rösterna på andra sidan blir allt grumligare, så håll kvar. Annars riskerar du att bli knäpp.

Min heter Andreas och gick tre klasser under på Trollehöjdskolan. Vi var rätt lika, två innebandyspelande pluggisar med journalistdrömmar. Han var elevrådsordförande i sin årskull, jag -kassör i min. Jag kallades Loffe, han Carlson (nej, det fanns ingen Janne).

Vi tog olika vägar efter gymnasiet.

Jag blev sportreporter med smak för fack och föreningsliv, socialbidrag och public service, bibliotek och simhallar, bögbröllop och transacceptans.

Carlson kryssades in i kommunfullmäktige i Mullsjö som 19-åring, snappades upp av Alf Svensson, anställdes som politisk sekreterare och flög till Bryssel. I dag är han gruppledare för KD och vice ordförande i justitieutskottet.

Han är på alla vis en toppolitiker, en respekterad röst, ett snille i brillor.

Andreas Carlson, KD, i riksdagen tillsammans med partiledare Ebba Busch.
Foto: Jessica Gow/TT
Andreas Carlson, KD, i riksdagen tillsammans med partiledare Ebba Busch.

Varje gång jag ser Andreas Carlson på tv brusar det i bröstet. Det är två känslor, en liten och en stor, som bråkar. För han är en fantastisk person. Noggrann och omtänksam och klok. Så hur kan han företräda ett ofantastiskt parti?

Frågan ska inte besvaras, bröstbruset ska bara pågå och påminna om det svåra med politik.

Det enkla är att välja höger eller vänster, svälja den sidans argument och sortera utifrån dem. Du bygger en värld och befolkar den med gudabilder och karikatyrer, du skummar tidningar efter nyheter som passar in.

Stefan riskerar liv på julshoppningen och Peter kallar högern grisar. Ebba skinnar en gamling och Sarah hatar abort. Sanningen är underordnad det groteska.

Vi hörs på telefon. Carlson beskriver en önskan att bygga samhället underifrån, med stöd till föräldrar, med frivillighet före statens färdiga lösningar. Vi tycks ha hyfsat lika visioner men olika vägar dit.

På tal om vägar berättar Carlson hur han vann politiskt gehör för att rusta upp 26/47:an mellan Mullsjö och Jönköping, de tre mil som tar oss bybor ut i världen.

– Det är inte ofta man ser sina planer i betong och asfalt.

Carlson beklagar att folk siktar så lågt i debatten. De söker efter motståndarens sämsta argument, klipper ut snuttar som påvisar de andras dårskap, tills det offentliga samtalet består av missförstånd och snedvridningar.

Han frågar om mitt ärende.

Jag säger: du är en bra typ. Det finns inte ett ont ben i dig, eller inte fler än i mig. Du är ingen streber, du är inte i politiken för att gynna dig själv. Det finns lönsammare jobb, det finns mer popularitet att hämta än i ett parti med 4,7 procents stöd.

Berömmet mynnar ut i en fråga. Uppfattar du att vi blandar ihop politik och politiker, att vi misstror er?

– Ja, ibland. Och det urholkar i förlängningen demokratin, säger Carlson och tar sats.

– Riksdagsstolarna kan man alltid fylla, men det finns fritidspolitiker överallt i kommunerna. De sitter på kvällar och helger och läser handlingar. När det svingas brett mot politiker träffar det också dem. Hur många orkar då ta ett uppdrag, hur många orkar bidra till sitt lokala samhälle?

Vårt samtal landar i ansträngande tankar. Du kan förstå en konservativs goda avsikter utan att sympatisera med dennes förslag. Du kan avsky vänsterpartiets åsikter men uppskatta vänsterpartister. Du inte bara kan, du måste kunna, för om vreden spiller över från ideologi till person blir du korkad.

Det är en kristdemokrat som säger det.

Visst är det jobbigt att han har rätt? Visst är det nyttigt?

Publicerad: