I Sydafrika betyder Gripen korruption
MAKADO, Sydafrika. Det var i slutet av åttiotalet mera genant än pikant, att Sverige bistod Indien inte bara med kanoner utan också med utökning av det landets vokabulär. Namnet Bofors kom, när statsministrarna Olof Palme och Rajiv Gandhi blivit offer för mellanhänder, att på hindi betyda muta, skamligt beteende.
Here we go again!
Sydafrikaner sorterar nu in Gripen under korruption och skamligt beteende. En viss Fana Hlongwane, en 51-åring som i sydafrikansk press beskrivs som vapenhandlare och playboy, en ANC-medlem som fått sin jurid-iska utbildning i det forna Sovjet, har som mellanhand tagit emot 270 miljoner Rand (samma summa i kronor) från Saab/BAE. Till vilka i toppskiktet av Sydafrikas politiska liv och försvarsmakt pengarna har gått vidare är än så länge okänt. Men mellanhanden har brukat understryka sin knytning till förre försvarsministern Joe Modise.
Snuskigt, omoralisk och sannolikt brottsligt handlande.
Men än mera gnager frågan: Vem i himlens namn kom på idén att pracka på sydafrikanerna detta i andra sammanhang osäljbara svenska stridsplan?
Sydafrika behöver många ting och mycken hjälp. Men vi kan vara överens om att av vad landet inte behöver ligger stridsplan i topp. Sydafrika är omgivet av fredliga, orustade länder, Namibia, Botswana, Mocambique, och det av vanstyre utmattade Zimbabwe. Sydafrika har inte en fiende i världen. Det är till ytan tre gånger större än Sverige. Bara från en flygbas längst i norr – som den här i Makado – kan Gripen överhuvudtaget nå utanför landets gräns. (Tanken med planet, när detta på sjuttiotalet låg på ritbordet, var ett plan som lyfte från Kalmar, flög ut över halva Östersjön, mötte ryssens MIG och i bästa fall kom tillbaka till bas). Med ny teknik är det i krig inte längre Top Gun-stridsplan som flyger. Det är obemannade plan, drönare.
Ibland när svenska satsningar utomlands diskuteras utbryter skrattattacker, när statsminister Göran Perssons Sydafrikaodyssé hösten 1999 nämns. Allt gick snett. Fiasko.
Vem minns inte Dr Albans konsert på ett stadion i Soweto. Ingen kom för att lyssna. ”Nåja”, säger då någon förnumstig med koll på diplomati och export, ”bara en månad senare bestämde sig Sydafrika för att köpa 28 Saab 39C/D Gripen. Skål för det.”
Att 1999 till en nymornad demokrati med i huvudsak underutbildad befolkning sälja avancerade stridsplan påminner om Handelshögskolans exempel på marknadsföringstriumf, reklammannen Jerry Della Femina som sålde symaskiner till Perus indianer. Elektriska – i bygder utan el.
Men, säger ni, sydafrikanerna köpte ju av fri vilja.
Nja. Den sydafrikanske författaren André Brink kallar vapen-affären skandal, genomförd i strid med råd från regeringens egen expertis. Regeringen ”struntade i landets behov av att skapa jobb, utrota fattigdom, ta sig an bristen på yrkeskunskap och prioriterade det vansinniga militära företag, vilka landet knappast behövde och absolut inte hade råd till”. Skälet? ”Personlig vinning för dem i ANC som är inblandade”, svarar Brink. Bofors går igen.
Men planen flyger? Hmmm. Bara sju av de 28 kontrakterade planen är levererade, sammansatta och i flygdugligt skick. En fjärdedel – efter elva år! Inhemska piloter ska ha utbildats. Hos både sydafrikanska flygvapnet och hos Saab lokalt i Johannesburg bad jag att här i Makado få se en svart pilot lyfta i en Gripen. Svaret: ”Kanske kan vi visa er det i september.”
Redan innan dess tycker jag att Saab ska riva kontraktet. Skona Sydafrika från fler Gripen.
Saab har då lärt sig: Det är inte rätt att sälja knark på skolgårdar.