Hårdrocken har slagit rot i Finland

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag var kanske inte riktigt i stämning för monster denna lördagskväll den 20 maj då Eurovisionens schlagertävling avgjordes i Aten.

Bobbyrättegången i Eksjö började väl kräva sin mentala tribut: man hade befunnit sig så tätt intill det monstruösa i verkligheten, så tätt intill det omänskliga som är det mänskligas skuggsida hos oss, att man inte var så värst trakterad av underhållnings- eller showmonster.

Så jag jublade inte över Lordis seger i lördags. Så finsk jag är, jublade jag inte - fast jag kanske skulle ha gjort det?

Finland är av tradition ett framstående musikland och finländare har sinne för musik. Att det gäller konstmusiken vet alla som känner till inte bara den gamla guden Sibelius utan också modernare berömdheter som en Erik Bergman, Einojuhani Rautavaara, Aulis Sallinen eller Kaija Saariaho, bland kompositörerna eller en Soile Isokoski bland de vokala uttolkarna.

Men Finland har också en kvalificerad tradition på den lättare musikens område. Den som minns Lars Huldéns översättningar och Arja Saijonmaas tolkningar av populära finska sånger med djup folklig förankring som "Kotkas ros", "Rönnen från Ural" eller "Ljuvliga ungdom", vet vilken poesi och musikalitet som döljer sig i den finska folksjälen.

I det här sammanhanget kan man också påminna om att det finska nationaleposet "Kalevala" är uppbyggt kring verser eller sånger som låter som musik även när de inte sjungs.

Finland har emellertid aldrig varit framgångsrikt på Eurovisionsschlagerns scener, förrän nu. Det har berott på flera omständigheter, gissar jag:

Finnarnas ofördärvade musiksmak skiljer sig från det kontinentala Europas. Finnarnas melodier är mollstämda, deras texter melankoliska. Längtan, svek och död för egen hand - helst genom hängning - är vanliga temata i äldre finska sångböcker.

Detta har naturligtvis inte varit det minsta kommersiellt gångbart på glittrets och glamourens estrader ute i Europa. Alltså har finnarna försökt poppa upp och kommersialisera sitt musikaliska idiom, vilket har resulterat i relativt usla schlagernummer med känt resultat.

Så kom då dagen då Finland bestämde sig för att göra rent hus både med sin egen djupare musiktradition och med Eurovisionsschlagern. Man satsade på något annat som nog kan sägas höra Finland till.

Man satsade på det komiskt absurda, på gränsen till det makabra. Alla som har läst Arto Paasilinna vet vad jag menar. Den finns i finsk kultur denna mörka hejdlöshet som präglar fenomenet Lordi. Det är frågan om en både dyster och uppsluppen lekfullhet som gärna använder sig av både det utstuderade och medvetet osköna.

En snällare och mer njutbar variant av samma musik- och underhållningsidé såg vi för cirka femton år sedan hos det hejdlöst roliga Leningrad Cowboys där Mato Valtonen och hans flottiga flätor rockade ihop med Röda arméns kör.

Hårdrocken har slagit rot i Finland, bland det 21:a århundradets unga. Rastlöshetens och det ständigt plingande och blinkande informationssamhällets barn finner ingen musikalisk katharsis för sitt svårmod eller sitt grubbel över livet i vackra melodiers molltoner, i poetiska texters melankoli.

De vrålar, hoppar, skriker, dunkar sig till något slags trance i vilken de utför en rituell dans kring monster och andra onda symboler som befolkat deras fantasier sedan de i koltåldern lärde sig knäppa på datorn med dess spel.

Kanske blev finnarna med sin mörkertradition först med en ny, djärv, populärmusikalisk estetik för en ung generation med hemvist i en delvis skrämmande cyberrymd och kanske blev de sålunda banbrytande? Bra, i så fall.

Likväl känner jag måttlig entusiasm över Lordi.

Kanske för att jag tillhör en generation som ännu fick lära sig vad skönhet är. Kanske för att jag envist tror på någon form av släktskap mellan det sköna och det goda. Kanske för att jag tror att det monstruösa inte är att leka med.Den finns i finsk kultur denna mörka hejdlöshet som präglar fenomenet Lordi

Yrsa Stenius