Det är inte så tokigt med arbetstrygghet
BRISBANE. Trötta och smutsiga hade vi lämnat hyrbilen på flygplatsen efter några dagar i bushen. Vi skulle ta en taxi in till hotellet för att duscha och sova. Chauffören tittade rakt fram och gjorde ingen åtbörd av att starta.
– Varför kör du inte?
– Jag väntar på att bommen ska lyfta.
Till vänster framför motorhuven satt en kort vit stång på en stolpe, den fanns där som markör och räkneverk och inte som hinder. Det var bara att rulla förbi.
– Varför lyfter den inte?
– Den är trasig.
– Kör förbi då.
– Det är emot flygplatsens regler.
På trottoaren gick en förvånansvärt lång karl i neongul väst. Han dirigerade trötta människor med stora resväskor till taxibilar som inte rörde sig. Kön blev allt längre. Den växte inte på grund av en trasig bom utan på grund av sociala förhållanden och hur arbetsrätten är utformad.
Jag sjönk ner i sätet och tänkte på England. När jag bodde där för 20 år sedan slog det mig hur slaviskt anställda följde givna order. Ingen vågade ta initiativ eller gå vid sidan av sina instruktioner för att lösa ett problem. En tekniker vid British Telecom levererade en faxmaskin. Han tog den ur kartongen, ställde den på anvisad plats och beredde sig att gå. Jag bad honom visa hur den fungerade.
– Jag får inte röra den, sir.
Han räckte mig kontakten. Han fick heller inte koppla på strömmen.
Ett gammalt uttryck sammanfattar fenomenet: ”It’s more than my job’s worth”, det är inte värt mitt jobb. Om du gör något på eget bevåg och det blir fel, eller om chefen blir missnöjd, kan du få sparken.
Därför är det säkrast att göra som man blir tillsagd och inte ett dugg mer. Den inställningen får en del oavsedda konsekvenser. Några vänner i London skulle bygga om badrummet. Uppenbarligen stod det inte uttryckligen i ordern att badrummet skulle ha golvbrunn. När våra vänner kom hem hade de ett nytt gjutet golv, dock utan avlopp.
Några år senare promenerade jag i London. Jag behövde en plastkasse, gick in i ett varuhus, fram till en disk och bad att få en.
– Vi har tyvärr inte tillåtelse att ge bort plastkassar, sa expediten.
– Då betalar jag för den.
– Tyvärr, sir, ni måste handla något.
– Vad kan jag handla som är så stort att varan motiverar att ni lägger den i en plastkasse?
– Jag vet inte, sir.
– Kan du inte bara ge mig en kasse?
– Tyvärr, sir.
Dessa anekdoter kommer från Margaret Thatchers och John Majors Storbritannien, som var nyliberalismens motor. Där började privatiseringarna som skulle bilda mönster för alla regeringar i västvärlden och snart även i Östeuropa.
När jag såg arbetsförhållandena tänkte jag dock inte på liberalism i betydelsen frihet utan på den nyss avlidna realsocialismen i länder som Sovjetunionen, Polen, Östtyskland och Tjeckoslovakien. Även där följde arbetare och tjänstemän regler in absurdum. De gjorde exakt vad chefen sa och helst så långsamt och grinigt som möjligt.
Nerifrån tedde sig varje initiativ som besvärligt och potentiellt farligt. Man hade hur som haver inget för att man visade framfötterna eller tänkte själv.
Även uppifrån tedde sig varje initiativ som besvärligt och potentiellt farligt. Den makt som saknar legitimitet fruktar självständiga individer. Därför uppställer makten regler som ska styra samhällslivet in i minsta detalj. Resultatet blir en oöverskådlig labyrint av förordningar, lagar och avtal.
1987 bilade min fru och jag från Leningrad till Jalta i dåvarande Sovjetunionen. Vi hade ofta svårt att få ett mål mat mitt på dagen eftersom restaurangerna hade stängt för lunch. Det fanns väl någon bestämmelse om att restauranganställda hade rätt till lunchrast.
I taxin i torsdags kväll tänkte jag att toppstyrning och otrygghet är förnedrande. Chauffören undvek att möta min blick när jag talade med honom.
Toppstyrning och otrygghet är också dyrt och ineffektivt. Taxibolaget förlorade pengar på att vi satt och glodde på bommen.
Det är inte så dumt med anställningstrygghet och medbestämmande, tänkte jag … Men se! där kommer en tekniker springande! Han är svettig i ansiktet, han öppnar en lucka i stolpen, trycker på knappar … och bommen reser sig.
Ordningen var återställd och vi kunde anträda vår färd till Brisbane.