Tröttheten slår till först på mållinjen
Det är två dagar kvar till semestern och jag är så trött att jag knappt kan tänka.
Jag pratar om den speciella utmattning som alltid infinner sig veckan före ledigheten. Då huvudet står still, kroppen skriker av motstånd och ingenting av vikt får inträffa.
Jag drar den amatörpsykologiska slutsatsen att det finns ett skäl till att detta kommer i samma ögonblick jag ser mållinjen, det är först nu jag tillåter mig att betala priset för ett arbetsår.
Det skulle bli pannkaka av alltihop om jag redan i april medgav för mig själv att jag behöver vila.
Jag gör mig så liten som möjligt, hoppas att cheferna ska glömma mig, det är ändå ingen idé, bokstäverna bildar inga ord, jag är värdelös, både jag och resten av världen tjänar på att jag inget gör.
Jag försöker sätta mig in i händelseutvecklingen i Grekland. Är de dumma i huvudet? Pension redan vid 30?
Läser en artikel om föreslagna förändringar i sjukförsäkringen. Det dribblas tydligen än en gång i riksdagen.
Jag tittar ut genom fönstret, utöver spåren som leder in till Centralen, ser tåg komma och gå med sina drömmar och förhoppningar.
Jag tänker på att jag snart ska åka till Kreta med Henry. Det kommer att bli fint.
Jag tänker på att någon på en fest nyligen hävdade att amatörporren bara kopierar proffsporren. Jag protesterade, men inser att hon har rätt.
Jag tänker på kvinnan som har lovat mig en födelsedagspresent. Fyra veckor nu sedan jag fyllde år.
Kollegor larmar och gör sig till, jag blir irriterad och går ut och röker.
Jag funderar på om jag vågar dricka starköl till lunch, men rycker upp mig, snart nog har jag flera veckor på mig att starkölsluncha.
Messar vänner, facebookar, läser arga mejl från läsare, struntar i att svara.
Jag lyckas utomordentligt väl med att inte göra ett skit och är på god väg att slå ihjäl den näst sista arbetsdagen före semestern utan att ha lyft ett finger.
Givetvis är det då den jävla chefen kommer och säger att hon glömt att ordinarie baksideskolumnist har semester och ber mig att hoppa in.