Jag har inte blundat för hatet - men jag har heller inte sett det
Jag går förbi den varje dag, synagogan i Malmö.
Den står där som ett kvadratiskt bakverk, alldeles mitt emot ett sushihak och en thaisylta. Det brukar stå en vakt där.
På senare år har säkerheten höjts kring synagogan. Skadegörelse och hot mot församlingen ökar. I höstas drabbades man av ett bombhot och krossade fönsterrutor.
Första gången jag hörde om det var när mitt fotbollslag spelade i samma serie som det judiska laget SK Hakoah. Planer stormades, spelare attackerades, säkerheten höjdes kring matcherna. Ironiskt nog spelade inte en enda jude i klubben. Truppen bestod snarare av katoliker och muslimer.
I går sände ”Uppdrag Granskning” ett program om judehatet i Malmö. En av reportrarna bär kippa och rör sig kring mina gator. Där jag bor, där jag äter lunch, där jag har mitt kontor, där jag spelar fotboll.
Bilden som förmedlas är att somliga hatar judar. Reportern får glåpord slängda efter sig. En telefonkedja bildas, folk uppmanas att kasta ägg på honom.
På den judiska begravningsplatsen, mitt emot min lokala pizzeria, har gravar vandaliserats.
Fler hatbrott mot judar anmäls i Malmö än någon annanstans i Sverige. Lärare som bär judiska symboler trakasseras av elever. Rabbinen Shneur Kesselman har flera gånger attackerats på öppen gata.
De senaste årens hatbrott bär ofta referenser till Adolf Hitlers koncentrationsläger. Men de handlar sällan om den nynazism som Sverige förpestades av på 90-talet. De hänger snarare ihop med konflikten mellan Israel och Palestina. Pro-palestinier som menar att judarna i Malmö borde ta avstånd från Israels förtryck mot Palestina.
På samma sätt som svenska muslimer förväntas ta avstånd från terrordådet i Paris.
Det här handlar inte om att hålla två tankar i huvudet samtidigt, som många brukar påstå. Det handlar inte om tre saker, inte ens tusen.
Det handlar om att höja blicken. Själv har jag inte blundat för judehatet i Malmö, men jag har heller inte sett det.
Trots att jag bara bor två kvarter från synagogan. Trots att medierna har rapporterat, trots kippavandringarna genom staden där människor visar solidaritet med de judar som attackeras.
Kanske av en undermedveten rädsla för att förövarna i sin tur ska kopplas ihop med majoriteten: oskyldiga människor av samma etnicitet eller religion. Exakt på samma sätt som svenska judar kopplas ihop med Israel.
På senare tid har vi haft kapplöpning i att visa solidaritet. Genom att säga vilka vi är. Ena dagen är vi Jason, andra dagen Charlie eller Ahmed.
Det är ett förbannat privilegium så länge fredliga människor runt omkring oss ständigt tvingas att säga vilka de inte är.